Länge har jag och mina syskon funderat över varför gräset är grönare på andra
sidan och varför vår gård inte brukar ha julbelysning som grannfolkets.
Jag avundades mina skolkamrater som firade svenska högtider. De behövde inte
släpa sina föräldrar till affären för att jul- och påskhandla. I skolan var
vi inte heller med om de traditionella högtider som lärarna berättade om.
När läraren efter lovet beskrev skojiga påsklekar med barnen ville jag bara
falla in i hennes berättelse för att leva den. Jag ville också ha en
släktträff med middagar.
Hemma firade vi enbart det kurdiska nyåret noruz. Svenska högtider blev för
oss endast pyssel i undervisningen.
Jag blev orolig när min pappa, som är lärare i Malmö, berättade att skolorna i
år drar ner på aktiviteterna inför de stora helgerna. Enligt Skolverket har
elever rätt till kunskap som gäller barnets egen bakgrund och tidigare
erfarenheter. Men innebär det att barnen i fortsättningen fråntas praktisk
kännedom om svensk kultur?
Själv var jag på flykt till Sverige när andra barn klädde ut sig till
påskkärringar för att tigga godis. Lyckos mina yngre syskon som mötte
svenska traditioner i skolan!
Efter vår flytt från Rosengård till ett villaområde träffade jag de första
påskkärringarna i mitt liv. Aldrig har jag varit med om en pinsammare
situation. Det blev ett oväntat besök, jag kopplade inte att det var påsk.
Utanför dörren stod det fyra målade påskkärringar: ”Glad påsk!”
Barnen fick vänta medan jag introducerade mamma i påsken. Vad skulle vi ge
dem? Vi hade inte köpt påskgodis. Skulle jag säga att vi är invandrare som
inte begrep leken? Aldrig har jag skämts inför barn som då. Jag kan inte
klandra mina föräldrar. Vi barn har inte heller varit kulturförmedlare.
Istället lade jag mynt i deras korg. Barnen tackade men såg ledsna ut, vände
sig om och gick.
Det är beklagligt när barn går miste om allmänbildningen i skolan. Det finns
rektorer som utifrån skollagen resonerar så att undervisningen i skolan
skall vara strikt icke-konfessionell. Det är nog för att många av mina
vänner känt sig förolämpade när kyrkan blivit ett klassrum. Jag förstår
argument som gäller kränkning av människor och individens frihet. Vi bör ta
hänsyn till kulturella skillnader men inte frånta eleverna potentialen i och
rätten att erfara saker. Vi skall inte heller glömma att högtider ofta är
inkörsportar till integration. Maten och gemenskapen har en central plats i
firandet och ger många chansen att mötas. Bör vi inte erbjuda möjligheterna
och låta individerna välja själva?
För vår familj kom vändningen när jag för fyra år sedan ville att familjen
skulle fira både kurdiska och svenska högtider.
Efter vissa protester godtog hela familjen önskemålet. Idag firar vi
högtiderna utan att knyta dem till religiösa fenomen.
Det är okej om vi är olika. Om vi inte har påskris och fjädrar i vår trädgård.
Det är däremot inte okej om barn tvekar att knacka på min dörr i påsk eller
lämnar vårt hem utan ett leende på läpparna.
midia.osman.taha@folkbildning.net