Demokratin är hotad. Så lyder ett ofta missbrukat påstående. Hotet kan bestå i snart sagt vad som helst från minskat operastöd till uteblivna simhallar. Ibland är farhågan emellertid befogad som när alltmera makt ges åt allt anonymare makthavare i Bryssel som saknar folkligt stöd och demokratisk legitimitet. Som det nu är får man intrycket av en liten grupp som skamlöst delar ut sinekurer till varandra.
EU är en lysande idé och hittills överväger det positiva. Men om man envisas med att fortsätta i linjens förlängning kan det vackra projektet förvandlas till ett monster. Vad som saknas är en opposition.
För vad varje demokrati behöver är opposition och skarpa, tydliga motsättningar. Stundom får man höra klagomål över att allt för mycket i politiken mest består av verbalt bråk och käbbel. Tack och lov för det. Gärna mera av sådant. Personangrepp är heller inget främmande för demokratins väsen för det är personer som bär på idéer och försvarar eller attackerar dem. Tvärtemot vad många tycker så behöver det inte vara något fel om politiker tycker personligen illa om varandra; det visar att de tar motpartens idéer på allvar, ideologin är mer än bara lite ytligt pynt och krimskrams för att komma upp sig i den politiska världen.
Det sägs att Olof Palme och Gösta Bohman, som var ledare för sin tids moderater, ogillade varandra. Det är säkert en orsak till varför deras ofta hätska meningsutbyten blev engagerande exempel på ett demokratiskt samtal som inte undviker stridlystna och aggressiva tonfall.
Idag finns ett hot mot den svenska demokratin och det är att den just nu saknar dessa skarpa motsättningar, att den för det demokratiska samtalet livsviktiga oppositionen varken syns eller hörs.
Också för en liberal som inte hör till Socialdemokraternas omedelbara kundkrets är det alltså viktigt vem som blir nästa ledare för det forna regeringspartiet. Just nu verkar det kanske som ett ganska hopplöst jobb men i politiken svänger allting fort: dagens vinnare kan lätt och snabbt förvandlas till förlorare. Stolthet, för att inte tala om övermod, går före fall.
En framgångsrik S-ledare är alltså en demokratisk nödvändighet och tillgång. Ytterligare en blek Mona Sahlin-typ och den borgerliga hegemonin riskerar att bli däst, självsäker och arrogant.
Något lätt jobb är det inte som väntar den nya ledaren som inte bara måste ha ett attraktivt politiskt program utan som också måste kunna sälja det i TV-rutan, som har blivit det ställe där så mycket av politik avgörs. Där gäller att vara snabb och slagkraftig, inte långsam och omständlig. Men TV var bara en början och dess fortsättning ser vi i sociala medier som ytterligare har förytligat det politiska språket men som framför allt har ökat det politiska tempot. Den som inte fångar vår uppmärksamhet på 15 sekunder zappas bort – han må sedan vara Sveriges statsminister eller USA:s president.
Många har redan i mer eller mindre förtäckta ordalag visat att de vill ha jobbet. I den skaran har jag ännu inte upptäckt någon riktigt medial politiker som kan sälja en idé på den demokratiska marknadsplatsen. De känns alla som gårdagens, inte morgondagens, män och kvinnor.
rudbeckwords@telia.com