Vilka värden måste försvaras? Vilka värderingar är det en nationell plikt att
omfatta? Vilken klädedräkt är förenlig med den sekulära republikens ideal?
Som den sista frågan antyder handlar en hel del av diskussionen om islam. Här
hemma har vi ännu inte fått en fullskalig version av denna debatt, men flera
gånger har politiker snuddat vid frågan om svenskhet och kommer att göra det
igen.
Det vore fel att säga att detta är nationalismens återkomst: den har aldrig
försvunnit men under lång tid har det varit ofint att tala om den. Den hade,
och har fortfarande i vida kretsar, ett grundmurat och vanligen välförtjänt
dåligt rykte.
Bara att ställa frågan om vad svensk nationell identitet innebär får
varningsklockor att börja klämta. Den som vill diskutera dessa spörsmål
hamnar lätt i suspekt ideologiskt sällskap. Men så behöver det inte vara.
Och då uppenbarligen många tänker i dessa banor kan det finnas anledning att
ta fram dem i ljuset.
Nationell identitet är en social konstruktion, så långt är det lätt att ge
postmodernister rätt. Den är föränderlig och det skall vi vara tacksamma för.
Den kladdiga och reaktionära Sverigebilden där berusade svenska kärnfamiljer i
en Carl Larsson-inspirerad miljö sjunger visor av Evert Taube omhuldas idag
endast av en reaktionär eftertrupp som drömmer sig tillbaka till den gamla
onda tiden.
Då var Sverige homogent. På kvällarna såg vi samma TV-program (eller i en
dunkel forntid lyssnade till samma radioprogram), nästan alla tänkte samma
tanke på samma gång.
I dagens nya och splittrade men så mycket rikare värld dyker det naturligtvis
upp tankar som leder till debatt av fransk typ. Vi ser hela tiden
antydningar till det i Sverige. Tanken på språktest för att få svenskt
medborgarskap är ett exempel. Visst är det bra att kunna svenska i Sverige
men man kan vara utmärkt svensk utan att kunna höra skillnad mellan anden i
flaskan och anden som är en sjöfågel.
Man har från politiskt håll prövat tanken på en svensk litterär kanon som
ovanifrån skulle pådyvlas försvarslösa läsare. Men varför en svensk skall
tvingas läsa Moberg eller Bellman snarare än Neruda eller Nizami är oklart.
Speciellt som livet är alltför kort för att ägna sig åt det sekunda och
perifera – även om det råkar vara svenskt.
En tredje ansats att försvenska oss har varit tanken på att förbjuda
heltäckande slöjor som nikab och burka, ett projekt som har franska rötter.
Om man vill dölja sig för omvärlden så måste man i ett liberalt samhälle ha
rätt till det men man måste då ta konsekvenserna.
Lika lite som en biodlare i yrkesdräkt kan en kvinna i burka räkna med att få
till exempel ett pass där innehavaren måste kunna identifieras. Men i ett
liberalt samhälle måste friheten att klä sig som man vill också inkludera
heltäckande slöjor även om jag gärna erkänner att jag helst ser så få av dem
som möjligt.
Muhammad och Jamila är idag lika svenska förnamn som Sven och Karin. Vi måste
alla samsas, inte i det påstått typiskt svenska utan i den inkluderande
liberalism som har sina rötter i en upplysningstradition som är en blandning
av bidrag från många olika länder.
rudbeckwords@telia.com