Ond, ondare, ondast?

Men nog är det svårt att begripa världen utan att tala om ondska som förvisso har många former och som kan definieras på olika sätt. Men vad förklarar det egentligen att kalla en handling eller en människa för ond? Är det inte ett sätt att visa sin egen avsky men inte så mycket mer?

Det är många som vill kalla den norske massmördaren från Utöya för ond; andra föredrar sociala eller ­politiska förklaringar till hans beteende. Visst, det mesta kan så där i efterhand förklaras i sådana kategorier men den nödvändiga moraliska dimensionen hotar att försvinna.

Breivik är inte ensam om att kallas ond. Mannen som för ett par år sedan mördade Engla förtjänar i lika hög grad att betraktas som ond. Nu kanske någon invänder att han antagligen bara dödade två människor, Breivik mördade fler än sjuttio. Och Hitler, Stalin och Mao dödade flera miljoner. Här kommer vi in på ett besvärligt problem. Kan man komparera ondskan, är den något relativt eller absolut?

Samtidigt med tragedin på Utöya kom rapporter från Syrien där Bashar al-Assad följer sin mordiske far i fotspåren och massakrerar sitt eget folk. Vid det här laget har han mer blod på sina händer än Anders Behring Breivik men verkar ändå inte väcka samma avsky som norrmannen. Få kallar honom ond. Hans hustru blir föremål för svassande reportage i den amerikanska mode­tidskriften Vogue.

Det finns väl till och med en risk att han åter kommer att släppas in i de politiska finrummen om han slutar att slå ihjäl syriska medborgare. På samma vis som terroristen och mördaren Kaddafi varmt omfamnades av västerlandets ledare innan libyerna själva gjorde uppror.

Dessa despoter orsakar enormt lidande, de är lika onda som vanliga massmördare men det internationella samfundet är ofta redo att förlåta. När en representant för det någon gång råkar tala sanning, som när Ronald Reagan kallade Sovjetunionen för ”ondskans imperium” väckte det bestörtning och irritation i politiska kretsar. Så får man väl inte säga.

Gorbatjov, som styrde imperiet, har nu nästan blivit en mysgubbe bara för att han inte mördade Sovjetmedborgare, för att han uppträdde någorlunda anständigt men knappast mer. Kraven borde vara högre för politiker än för andra men är i själva verket lägre.

Så nog finns det flera måttstockar för ondska. Det som gör en enskild individ till ett ondskefullt monster som aldrig kan hoppas på förlåtelse, i alla fall inte på denna sida om graven, blir i politikens värld en försumbar förseelse som snabbt kan glömmas om det gagnar staten.

När en hjärtligt leende Tony Blair skakade hand med Kaddafi sades det vara ett tecken på en politiskt framgångsrik strategi. Snarare var det väl ytterligare ett i den sorgligt långa rad av exempel som visar att politiker kan uppföra sig på sätt som skulle rendera vanligt folk livstids fängelse.