Rättigheter är något som obetänksamma politiker generöst delar ut eftersom det
alltid är andra som betalar. Att samhället som helhet tjänar på att så många
som möjligt är så välutbildade som möjligt är sannolikt, men något liknande
gäller lycka, hälsa, rikedom och väl annat också. Det gör det inte till en
rättighet att vara rik, frisk eller lycklig. Få hävdar att terminsavgiften
på ett gym skall betalas av det allmänna.
I Sverige har vi – i likhet med flera andra europeiska länder – tagit det
närmast för givet att en akademisk examen skall vara i stort sett gratis,
det vill säga universitetsstudier kostar inte de skyhöga summor som de gör i
till exempel USA. Vanliga skattebetalare subventionerar dyra utbildningar
som de i många fall inte alls har något intresse eller utbyte av.
Jurister behöver inte fullt ut betala för en examen som kommer att ge dem
betydande inkomstfördelar. En läkare får sina studier delvis betalade med
svenska skattepengar. Läkaren kan sedan välja att utöva sin konst i ett land
som betalar bättre eller som har ett varmare klimat.
Humaniora, som ofta har blivit ett slags förklädd hobbyverksamhet där vi som
gillar sådant kan tillbringa några starkt subventionerade år vid ett
universitet, kostar inte lika mycket som naturvetenskapliga ämnen. Ändå
måste man åtminstone få ställa frågan i vilken mån det är ett allmänintresse
att producera film- eller litteraturvetare för en arbetsmarknad som inte
behöver dem.
Så vad är lösningen? Någon enkel sådan finns inte. Men ett faktum är
ovedersägligt:
Världens bästa universitet, både vad gäller riktiga vetenskaper som
humanistisk och samhällsvetenskaplig forskning, finns i USA. En utbildning
där kostar en mindre förmögenhet också i dagens billiga dollar. Men
uppenbarligen finns det fortfarande tillräckligt många som anser att en
examen från ett prestigeuniversitet är värd pengarna; examen blir på gott
och ont en vara där marknaden till en viss del bestämmer priset.
Jag hör redan ropen av indignation: ”Släpp inte in det krassa
marknadstänkandet i det akademiska elfenbenstornet. Låt inte pengar få
besudla den rena tankens jakt på den absoluta sanningen.”
Visst finns det problem och nackdelar i det amerikanska systemet, men en
fördel är att studenterna (eller deras föräldrar), som betalar dyrt för
utbildningen, har rätt, ja nästan en plikt, att ställa krav. Endast det
bästa är gott nog; det kan inte längre vara tal om att acceptera en
utbildning som inte håller hög internationell standard. Ytterst få vill
lägga dyrbar tid och stora pengar på en examen som i det långa loppet inte
betalar sig. Svenska universitet skulle då, precis som i dagens USA,
konkurrera om de bästa lärarna och om de bästa studenterna; de båda
grupperna behöver varandra.
Om studenter på ett helt annat sätt än som sker idag tvingades att själva
bekosta sina studier i fysik eller i sanskrit skulle de bli krävande
konsumenter som shoppade runt för den bästa produkten.