Den svenske besserwissern

I Brännpunkten.
Sverige är de ständiga högtryckens land, om man får tro Svenska institutet.

Bildsvep över landet och dess ljushyllta, midsommarfirande människor, som presenterades på art nouveau-arkitekten Hortas kulturhus Bozar i Bryssel den 9 september, var upptakt till EU-ordförandeskapets föreställning om Sveriges förträfflighet.

Några medelålders herrar reagerade på att det enda kärlekspar som syntes var två blonda kyssande kvinnor, men också i övrigt var det politiskt korrekt och aningen förljuget: kvinnor vid svarven, kristallklart vatten (ingen grön soppa runt Gotland), tankfulla vandrare över mäktiga snömassiv som inte smälter och givetvis inga störande bilder från Rosengård eller Tensta.

Därefter följde en helsvensk uppvisning på temat klimat och jobb. Dagen före hade det varit lika betryggande svenskt: konferensen om klimat och jobb koncentrerades kring lokala lösningar. Här kunde Malmös Ilmar Reepalu tillsammans med sina kolleger från Linköping och Kalmar tala på engelska, så att utlänningarna skulle få lite tips om hur väl fungerande deras regioner är.

Att så helt koncentrera sig på svenska lösningar i Bryssel är inte bara taktlöst och självgott, det är också dumt, för dem som faktiskt kom för att lära något nytt om dessa temata. Så mycket mer intressant det hade varit att möta framstående lokala exempel på urbant nytänkande inom ekologi, som Barcelona och Montpellier och möjligen jämföra dem med svenska kommuners satsningar. Men nej, Sverige hade hållit på med detta i femtio år, förklarade en i panelen, så vi hade tydligen inget att lära, bara att lära ut.

Följande dag var programmet än mer magnifikt men minst lika svenskt. Då hade vi chansen att lyssna till fler svenska synpunkter på klimat och jobb. Först statsminister Fredrik Reinfeldt, därefter kommissionären Margot Wallström.

Vi fick höra LO-basen Wanja Lundby-Wedin och Svenskt Näringslivs ordförande Signhild Arnegård Hansen diskutera och vara djupt eniga om klimat och jobb. Som grädde på moset fick vi höra tre ledare för svenska företag som kunde lägga ut texten om hur framåt och gröna de är. Det var, håll i er, Vattenfalls VD, Lars G Josefsson, som glömde nämna att Greenpeace hade utsett bolaget till Sveriges värsta koldioxidbov. Vidare var det SKF-chefen Tom Johnstone, som visserligen är skotte men som talar som en svensk när han beskriver SKF:s enastående energibesparingar.

Scaniachefen Leif Östling, som inte är känd som någon blyg bioviol, direkt var också på plats och kunde berätta att det gällde att ändra folks vanor. Han föreslog att vi skulle byta glödlampor och stänga av datorn på natten, men däremot inte att vi borde föra över godstrafiken från landsväg till järnväg.

Detta var alltså vad Sverige som ordförandeland i EU erbjöd av framtidsvisioner istället för att tala med de verkligt nydanande skaparna av gröna jobb, som representanter för franska Veolia eller det danska vindkraftföretaget Vestas.

Bryssel är en mötesplats. Det är kanske Europas bästa mötesplats, för att träffa nya människor, lära sig nya saker, få tips om nya idéer. Genom att använda Bryssel som ett Skansen missar man den möjligheten och riskerar att cementera bilden av sig själv som ett besserwisserland.

evsydow@skynet.be

Författare: Emily von Sydow
Publicerad 16 september 2009 00.13
Uppdaterad 16 september 2009 00.13

I Brännpunkten
Ledarbloggen
Läsarpulsen
Toppnyheterna just nu