Det sköna i friheten

I Brännpunkten.
Det var en mild och ljuvlig höstdag. Naturen blottade sin skönhet med färgade träd. Fikonen och granatäpplena hade hunnit mogna. Det visste även vi barn, vi hade lärt oss att fåglarna hackade hål i fikonen med sina näbbar och granatäpplena öppnades som röda blommor när de var mogna och som godast. I trädgården lekte vi och observerade denna skönhet. Det var frihet.

Samma dag stormade Saddam Husseins styrkor in i trädgården med kalasjnikovar riktade mot oss. Vi spelade nämligen kurdisk musik när vi nyfiket lekte med bandspelaren. Sångaren vid namn Shivan Perwer var dessutom en känd symbol för kurdernas frihet. Inte visste vi barn att kurdisk kultur var förbjuden i dåvarande Irak. Mamma ursäktade sig för polisen och varnade oss för att upprepa misstaget, som kunde leda till vår fars död. Jag var bara fem år gammal, men den dagen lärde jag mig om frihetens betydelse.

Förra veckan påmindes jag om den där vackra höstdagen som blev en mörk läxa för mig. Min telefon ringde i ett, samtalen kom från föreningar och människor runt om i Skåne. Khaled Khodeda, som tillhörde minoritetsgruppen ezidi i Irak, avvisades från Sverige till Irak och mördades för en vecka sedan i ett område som inte bedöms som oroligt.

Ezidier i Irak är en utsatt folkgrupp som tillsammans med kristna i landet dagligen utsätts för våld, hot och diskriminering på grund av sin etniska och religiösa tillhörighet. Migrationsverkets presschef Johan Rahm bekräftar för mig att minoritetsgrupper har en utsatt situation i Irak.

En kusin och vän till Khaled träffar mig i den lägenhet där Khaled tillfälligt bodde i Sverige. Det är kyligt i lägenheten och Khaleds foton ligger på bordet i vardagsrummet. Han ser ung ut.

”Han blev bara 27 år gammal och hans nyfödde son är bara några månader gammal”, säger släktingen och berättar att Khaled var bekymrad och ledsen när han avvisades. De två hade tät kontakt men tog avsked år 2009. Enligt släktingar i Irak halshöggs Khaled av terrorister, samtidigt som två av hans bröder skadades.

Kanske anser inte alla det lika angeläget att få klä sig som man vill, få lyssna på vilken musik man vill, få välja tro eller faktiskt få prata det språk man själv vill. Faktum är att det finns grupper som fortfarande saknar mänskliga rättigheter som vi i Sverige uppnådde för decennier sedan.

När jag blev äldre lärde jag mig att mina rättigheter handlar om min existens. Jag får tycka och handla som jag själv önskar. Det är också därför till exempel ezidier fortfarande kämpar för att bli befriade. Khaleds död är en tragedi som drabbar främst hans släktingar, vänner, bekanta och ezidifolkgruppen i både Sverige och Irak.

Khaled blev ett offer. Det finns fortfarande många andra papperslösa som idag oroar sig för att utvisas och förföljas av terror och diktatur. En papperslös påminde mig en gång om detta: ”Du har några av världens vackraste ting, som jag saknar. Det är fred, frihet och mänskliga rättigheter.”

Efter min träff med Khaleds kusin och vän kände jag uppskattning och tacksamhet. I Sverige får jag känna denna frihet. Låt oss aldrig tveka att värna om freden, demokratin och mänskliga rättigheter.

midia.osman.taha@folkbildning.net

blog comments powered by Disqus

Författare: Midia Osman Taha
Publicerad 4 november 2011 23.30
Uppdaterad 4 november 2011 23.30

I Brännpunkten
Ledarbloggen
Läsarpulsen
Toppnyheterna just nu