Visst, sjukdom, åldrande och död är existentiellt tunga frågor, det är
mänskligt att de alstrar besvärjelser och förträngningsmekanismer. Men det
blir problematiskt när begriplig dödsångest förvandlas till politik. Borde
vi inte i så fall kräva allas rätt till ett värdigt liv? Till att börja med?
Och det där att själv bestämma över sin död, ursäkta, vad är det som hindrar?
Självmord är tillåtet och den som är frisk nog att delta i
dödshjälpsdebatten kan se till att skaffa ett medicinlager.
Med tanke på att äldre idag får alldeles för mycket och ständigt nya mediciner
utskrivna kan det knappast vara särskilt svårt att hålla sig med ett adekvat
förråd. Alla engagerade dödshjälpsdebattörer kan via hemsidor och broschyrer
tipsa om bästa tillvägagångssätten.
Nätet är redan en gigantisk gör-det-själv-instruktion när det gäller mer eller
mindre dödlig droganvändning. Eftersom debatten handlar om 40-talisterna och
alla andra blivande gamlingar som (av andra och sig själva) tillskrivs kraft
att revolutionera hela äldrevården borde det väl inte vara så svårt att
tänka sig att dessa också själva, aktivt, kan avsluta ett liv de inte vill
leva?
Jag tror dessutom att livsleda, precis som hos yngre, är uttryck för
depression och att man därför borde lägga betydligt mer (politisk) energi på
adekvat hjälp, med samtalsterapi och kvalitativa sociala kontakter. Jag har
all respekt för att ålderdom, med sjukdom, krämpor och ensamhet, kan ge
självmordstankar, men är lika övertygad om att mänsklig närvaro kan lindra
och trösta.
Smärtlindring vid svår sjukdom och döende är en helt annan sak. Det fungerar
inte optimalt, men vi som följt någon vi känner väl genom plågsam sjukdom
till dödsbädd vet att sjukvården, läkare och annan personal, gör oerhört
mycket för att lindra både smärta och ångest. Dessutom är det inte
tvärsäkert att vi, i förväg, vet hur vi vill ha det på våra dödsbäddar.
En vän som dog i aids, på den tiden den var en obönhörligt dödlig sjukdom,
förvandlades från aktiv och hypersocial jordenruntresenär till att vara
sängbunden och till slut utan talförmåga. Men innan dess hann han prata en
hel del om hur han, trots värken och förlusterna av sinnen och förmåga,
levde ett rikt liv också de sista månaderna på infektionskliniken.
Men hade någon frågat honom under de aktiva åren hade han genast skrivit under
kontraktet om dödshjälp, då stod han inte ut med tanken på egen hjälplöshet
och svaghet. Och det finns, trots de bästa avsikter, något djupt obehagligt
i krav på att den som är sjuk, gammal och ensam så snart som möjligt borde
få dö.
Hursomhelst är det dags att avliva tankemodellen att det är en redan hårt
belastad läkarkår som skall stå till tjänst med något som inte har med
sjukvård att göra.
marielouise.samuelsson@comhem.se