På väg hem, när jag lyssnade på Sveriges Radios extrasändningar, började jag
tro på nyheten. Och efter att ha försäkrat mig om att min faster som bor i
Norge mådde bra, tog jag till mig terrorexperten Magnus Ranstorps
resonemang, att händelsen luktade islamistisk terror. Denna gissning låg
nära till hands med tanke på tillvägagångssättet vad gäller bomben,
berättade Magnus Ranstorp för mig senare.
Många medier spekulerade tidigt kring islamistiska Ansar al-jihad al-alami,
och kring mulla Krekar som har kurdisk bakgrund. För en stund, innan
sanningen kom fram, hörde jag inte nyheterna längre. Jag föreställde mig
istället hur framtiden i Sverige skulle bli. Kommer folk att koppla mig till
terroristen i Norge när de vet att jag är muslim och kurd? Skulle jag behöva
försvara en hel folkgrupp, religion och kultur? Skulle hatet,
diskrimineringen och klyftorna öka än mer? Skulle vi kunna fortsätta leva i
Sverige om det var ett muslimskt dåd? Frågorna gjorde mig så otålig att jag
gick runt i min lägenhet och bad till Gud: ”Låt det inte vara en muslim.”
Mitt i den stora tragedin med alla dess offer talade jag och mina muslimska
vänner galghumoristiskt om att göra resväskorna redo så fort gärningsmannen
blev känd.
Senare fick jag veta att jag inte var ensam om att be. Såväl min muslimska som
min ickemuslimska omgivning pustade ut när nyheten kom att attentatsmannen
var vit, kristen och norsk. Och det har varit en till stora delar nyanserad
debatt i nordiska medier om hur främlingsfientlighet ska motverkas.
Däremot är det upprörande när medier särbehandlar terrorbrott beroende på
gärningsmannens bakgrund. Anders Behring Breivik kallades ibland massmördare
och galning istället för terrorist. Och terrorexperterna byttes ut mot
psykologer.
Gunilla Jarlbro, professor i medie- och kommunikationsvetenskap vid Lunds
universitet, har följt bevakningen, och hon håller med mig. Enligt henne
framhålls sällan individuella förklaringar när en muslim begår ett
terrordåd.
Anne Sofie Roald, professor vid Institutionen för språk, migration och
samhälle vid Malmö högskola, förklarar orsaken:
”När muslimer begår ett terrordåd gör de det i grupp, men Breivik var ensam
och därför kallades han för galning istället.”
Gunilla Jarlbro, Magnus Norell vid Totalförsvarets forskningsinstitut, FOI,
och Jonas Otterbeck vid Lunds universitet är däremot alla bestämda när de
förklarar att Breiviks gärning är ett terrorbrott och inget annat.
Jag tror att psykologiska förklaringar ger mer förståelse än politiska. Hur vi
diskuterar påverkar nämligen människors dagliga liv.
Terrordådet verkar redan ha påverkat mångas fördomar. Inte tror vi att alla
norrmän är terrorister bara för att Breivik är det. Norge har redan blivit
bättre, säger Anne Sofie Roald från sin vistelse i Norge. Många på Utöya
var ”invandrare” och det visar att även de är politiskt aktiva och engagerar
sig i samhället. Människorna har blivit mer solidariska, säger hon.
Låt oss därför börja diskutera våra samhällsfrågor på ett respektfullt sätt,
oavsett bakgrunden hos dem vi samtalar med eller om.
midia.osman.taha@folkbildning.net