Om Turkiet spelar sina kort väl kan landet fortsätta att spela rollen som
medlare i Mellanöstern och brobyggare mellan västvärlden och den muslimska
världen.
EU-kommissionären Olli Rehn försökte låta sträng mot turkarna när han talade
inför EU-parlamentet i slutet av mars, och kritiserade långsamma reformer
och ett åsiktsförtryck, både förtäckt och öppet. Men faktum kvarstår:
Turkarna ”går på små moln”, som utrikesminister Carl Bildt konstaterade i sin
blogg efter president Barack Obamas tal i Ankara den 6 april. Obama talade
om den stora turkiska kulturen, om vikten av EU-medlemskap, om den
gemensamma kampen mot ekonomisk kris, mot extremism, mot tynande
energikällor. Han kallade konflikten mellan armenier och turkar för ”de
fasansfulla händelserna” och undvek benämningen ”folkmord”, som är bannlyst
i Turkiet. Han strök Turkiet medhårs.
Obama hade lovat att besöka ett muslimskt land under sina första hundra dagar
som president. Han valde det sekulära Turkiet. Tysklands förbundskansler
Angela Merkel och Frankrikes president Nicolas Sarkozy blev förstås
missnöjda med Obamas tal om EU-medlemskap, eftersom de förordar ett
”privilegierat partnerskap” med Turkiet istället för medlemskap. Ännu surare
blev de på att kommissionens ordförande José Manuel Barroso applåderade
talet.
Under Natotoppmötet hade Turkiets utrikesminister Abdullah Gür motsatt sig den
danske statsministern Anders Fogh Rasmussen som ny generalsekreterare, men
fick istället löfte om att posten som biträdande generalsekreterare var vikt
för en turkisk kandidat. Anledningen var att Fogh Rasmussen inte hade
ursäktat publiceringen av Muhammedkarikatyrerna och att Danmark har en
kurdisk satellitkanal, Roj TV.
Ett sådant spel för gallerierna gav turkarna god förhandlingsmån. De kan nu
vara säkra på att de har en respektfull generalsekreterare för
militäralliansen. Fogh Rasmussen kommer att vara mjuk och medgörlig mot
turkarna.
Medlemskapsförhandlingarna mellan EU och Turkiet, som inleddes 2005, tuffar
på, men det talas inte särskilt högt om dem. För första gången på länge har
man nu i Bryssel börjat diskutera att den turkiska regeringens högsta önskan
kanske inte är att få med landet i EU. Det räcker gott med förhandlingar för
att hålla grytan kokande.
Turkiet har gjort stora reformer av sin lagstiftning och närmat den till EU:s.
Men om EU krånglar för mycket med minoriteters rättigheter och tryckfrihet
kan Turkiet alltid vända sig till Ryssland, och stärka banden där, vilket
också sker. Det är ett ryskt konsortium som bygger Turkiets första
kärnkraftsanläggning. Ryssland och Turkiet har stora gemensamma intressen.
evsydow@skynet.be