Pan American Highway förbinder nordligaste Nordamerika med sydligaste
Sydamerika. I stort sett. En bit bortanför sjudande, globala Panama City
verkar vägen helt tröttna på sitt ärevördiga namn och får mera karaktären av
en timmerväg, ja bitvis är den faktiskt mest lik en lerig kostig. I Yaviza,
som ligger i Darien i östra Panama upphör vägen helt, för att så småningom
uppstå igen i Colombia.
Det finns en mening med det.
Colombianska Farq-gerillan rör sig ibland över gränsen och Panama har därför
inte velat bygga ut det som kallas "The Darian Gap".
Att färdas från Panama City till Darien är skakigt och ganska obekvämt, men
tar trots allt inte mer än cirka fyra timmar i en robust jeep. Samtidigt är
det som att resa in i en annan tid.
Bara någon timme efter Panama City blir vägen i det närmaste öde. Enstaka
bilar skumpar fram, hundar av obestämd härkomst släntrar över vägen och barn
leker här och var vid vägkanten. Plötsligt stoppas vår framfart av att män
till häst driver en hjord kor. Det är helt enkelt väldigt mycket vilda
västern och väldigt lite highway över det hela.
Känslan av att närma sig världens ände växer lika snabbt som avståndet till
Panama City.
Tills vi stannar i Torti för att luncha.
Där, på en liten vägkrog, hälsar värden välkommen på svenska. Vid ett bord
sitter Martin Johansson från Gislaved och äter fisk. Han jobbar på företaget
Ecotopica Teak, ett Gnosjöföretag som likt många utländska företag, köpt en
plantage i området. "Träden är bra och växer bättre här
", konstaterar han och berättar att det synts till både pumor, jaguarer
och krokodiler på plantagen. Han har köpt lägenhet i Panama City, men bor
också ofta över på plantagen. Han är helt enkelt en del av den globala
arbetskraften, som många andra i Panama City. De är människor som rör sig
mellan länder och världsdelar som en självklarhet.
Av vår dagsetapp återstår det ännu några timmar. Sista biten färdas vi med
båt för att komma fram till Borca de Lara, en by i djungeln. Här bor
woonan-indianer, som i stort sett lever som de gjort i tusentals år.
Vi bor i en klassisk, om än turistuppiffad hydda, som ligger vid bygatan.
Den är, som alla andra hyddor, byggd på pålar, har tak av palmblad och inga
dörrar att stänga. Allt liv försiggår inför öppen ridå. Under de dagar vi är
där lagas vår mat av en kvinna och hennes dotter. Dottern är i de tidiga
tonåren och hon vill fortsätta att studera efter de sex obligatoriska åren.
Det kan hon inte, det finns inga pengar att sända henne till närbelägna
Santa Fe. Hon utstrålar tonårigt trots och integritet och verkar inte vilja
vara där hon är, men har få alternativ.
En dag, tre världar - dynamiska Panama med sina snabbväxande skyskrapor,
lilla samhället Torti med global nybyggaranda och guldgrävarstämning och
Boca de Lara, ett traditionellt samhälle, där det i undantagsfall finns el
och där de flesta somnar vid mörkrets inbrott.
Som på så många andra ställen lever den globala moderniteten bara ett
stenkast från miljöer som mera liknar 1800-talet. I varje sammanhang söker
människan begriplighet och hanterbarhet, säger bland annat den israeliske
forskaren Aaron Antonovsky.
En annan central del i drivkraft och överlevnad är hopp. För Panamas globala
resenärer, nybyggarna i Torti och indianflickan ser det olika ut. Hopp är
också en kraft i rörelse. När turisterna börjar komma till Boca del Lara kan
man föreställa sig att hoppet om framtiden förändras. Hopp är överlevnad,
men också en rörelse framåt. Idealet är ett samhälle som är lyhört för
hoppet.
gunhild.wallin@swipnet.se