Samt självt fastslagit att just SBL har de mest lämpliga lokalerna och
kompetensen. Det är inte konstigt att SBL framhäver egna verksamheten,
varför skulle inte ett affärsdrivande företag sälja in sig självt?
SBL var tidigare helstatligt och då betydde förkortningen Statens
Bakteriologiska Laboratorium. När beslutet om privatisering togs (på
1990-talet) fick man, generöst nog, behålla förkortningen SBL, ett inarbetat
varumärke. I samband med den uppblossande fågelinfluensapaniken gav förra
regeringen SBL i uppdrag att utreda behovet av en inhemsk vaccinfabrik.
Vilken betydelse det hade att SBL:s förre chef, den dynamiske forskaren Hans
Wigzell, var regeringens särskilde rådgivare i forskningsfrågor kan man
undra över.
Framöver, när beslut om svensk vaccinfabrik skall tas, finns Wigzell
fortfarande med i bilden. Han kvarstod efter valet som alliansens rådgivare.
Utan att lägga alltför mycket vikt vid Wigzells roll som eventuell lobbyist,
så är historien om SBL ändå värd att notera. Inte bara som exempel på att
privatisering av statlig verksamhet är en komplicerad historia, utan framför
allt för att det påminner om att också de mest ivriga utförsäljare av
statsägda företag kan komma att ångra sig.
Och ja, det är en svår konst att sälja statlig verksamhet, det märks inte
minst på de argument som används för att motivera besluten.
En taxichaufför som bestämmer sig för att sluta leva på de inkomster som
dagliga körningar ger och istället sälja bilen, för att få ett rejält
engångstillskott till hushållskassan, skulle betraktas som lite knäpp. Eller
åtminstone som oförmögen att tänka ekonomiskt långsiktigt.
Men när finansmarknadsminister Mats Odell (kd) använder samma argument för
att sälja statliga företag gör han det utan alltför besvärande följdfrågor
från medierna.
Trots de logiska bristerna i vad man kan kalla den politiska
marknadsföringen. Som att Odell och andra motiverar utförsäljning med att
staten inte skall äga företag, detta eftersom staten inte är någon bra
ägare. I nästa sekund talar man om hur mycket pengar det går att få ut för
företagen, eftersom de är så framgångsrika och välskötta. Ja, så måste
naturligtvis en försäljare prata, men hur kan företag vara i sådant
toppskick när de stått under så uselt ägande?
Men om vi trots detta tror på vad Mats Odell säger, att staten inte är någon
bra ägare, varför är då inte samtliga statliga företag till salu?
Så vitt jag vet är det inte tal om att sälja exempelvis Vattenfall. I och
för sig kanske det förklaras med att elproduktion och elförsäljning knappast
handlar om konkurrens eller marknadskrafter. Som elabonnent är man
tvångsansluten till en allsmäktig privatstatlig elkartell där priserna
genomgående baseras på kostnaden för kolkraft, det vill säga den energikälla
som kostar mest och som är mest akut klimathotande.
Att kolkraften fortfarande får vara prisbestämmande är en annan fråga som
för länge sedan borde ha utlöst ett rejält drev mot politikerna. Ett som
inte låter miljöministern och andra komma undan med det vanliga välvilliga
klimatsurrandet om satsningar på sådant som är ”hållbart” och
”förnyelsebart”. (Två begrepp som dessutom riskerar att förvirra, åtminstone
mig. Är det någon skillnad i betydelse? Eller är ”hållbart” och
”förnyelsebart” i princip synonymer, ungefär som ”moral och etik”?)
En annan politisk fråga som borde vara het och omstridd är att regeringen
från och med årsskiftet avskaffar tilläggsförsäkringarna. Det vill säga de
försäkringar som tecknats som komplement till offentliga ersättningar i
händelse av långvarig sjukdom. Från och med årsskiftet kommer den
försäkrade, som betalat sin premie i flera år, ändå aldrig att få ut mer än
75 procent i ersättning. Det är en listigt konstruerad ”reform”.
Finansdepartementet kan inte konfiskera själva försäkringspengarna, men man
gör dem värdelösa, genom att den offentliga ersättningen sänks med lika
mycket som försäkringen tillför, allt för att det som betalas ut inte skall
överstiga 75 procent av tidigare inkomst.
En gissning inför det nya året är att det framöver blir en del medialt och
politiskt väsen kring detta. Däremot är jag inte alls säker på att turerna
kring SBL och vaccinet kommer att få den problematiserande uppmärksamhet
frågan förtjänar. Trots att det som händer, parallellt med Odells
säljentusiasm, mycket väl kan beskrivas som att alliansen är på god väg att
”återförstatliga” en privat affärsverksamhet.
marielouise.samuelsson@comhem.se