Med jämna mellanrum diskuteras mediernas ”drev”, men mer sällan den genre som
borde kallas känslodrev. Det har stora likheter med andra drev, genom att
journalister liksom inte kan hejda sig i jakten på nya känslovinklar.
Jonatan Unge, vass satiriker och sommarvikarie i P 1:s Godmorgon, Världen!,
illustrerade nyligen med hjälp av ljudklipp hur public service-TV:s
nyhetsprogram blev som besatta av att återge ”stämningen” i Norge.
Också känslodrevet har sin egen dramaturgi, ord och repliker som känns igen
från tidigare katastrofer och brott. Man talar om det ”ofattbara” som ska
”hanteras” och ”aldrig får hända igen”.
Den här sortens drev är inte blodtörstigt, det man är ute efter är tårar,
eller åtminstone blanka ögon. Man jobbar, med eller utan musik, hårt på att
förhöja den kollektiva sorgen. Eller rättare sagt: eftersom de flesta trots
allt inte är närmast sörjande, frammanas en tämligen ytlig sentimentalitet.
Precis som när filmskapare vet vilka dramaturgiska gråtknappar de ska trycka
på.
Ja, ”känslor” har blivit en basvara också i nyhetsjournalistiken. Det heter
att ”bra journalistik väcker starka känslor”. Som om ett kollektivt
känsloflöde givet är något bra.
När Fredrik Reinfeldt får kritik för att han ansågs visa för lite medkänsla
relaterat till det norska terrordådet, utgår man ifrån att en regeringschefs
uppgift är att utgöra en känslospegel. Den politiker som uttrycker sorg på
”fel” sätt får etiketten ”kall”. Trots att historien borde påminna oss om
att det kan vara förödande farligt med politiker som spelar på Starka
Känslor.
Likt andra drev kännetecknas också känslodrevet av kortsiktighet. Bristen på
uthållighet märker offer och anhöriga i samband med brott och tragedier.
Från att ha befunnit sig i centrum för medieuppmärksamheten får de finna sig
i att det plötsligt blir tyst, deras sorg har nämligen inte längre det
enorma allmänintresse den nyss tillskrevs.
Känslornas intåg i nyhetsprogrammen kan vidare förklaras med att det
emotionellt vinklade är billigt att producera. Det kräver ju inga
specialkunskaper eller tid till fördjupning att inse att människor är
förkrossade och ledsna när något förfärligt har hänt. Och när mediecredot
lyder att journalister måste leverera, hela tiden, dygnet runt, minut för
minut, i alla ”kanaler”, ligger känslojournalistiken nära till hands.
Enligt de etiska spelregler som länge gällde för seriös journalistik skulle
man inte intervjua människor som befann sig i chock. Den hållningen är som
bortblåst, närgångna frågor legitimeras nu av att det är viktigt att få
prata. Men vem har sagt att det måste ske i medierna?
Medierna lägger sig gärna platt för att framstå som så lite ”elitistiska” som
möjligt. Men är det inte både cyniskt och nedlåtande att göra sig till
uttolkare av något så komplicerat och individuellt som sorg?
I ett mindre tårdränkt medieklimat kunde man diskutera varför det blivit
finare för journalister och politiker att känna än att hålla huvudet kallt
och tänka efter.
marielouise.samuelsson@comhem.se