EU-medlemskapet har trots allt hittills varit övervägande positivt. Det
borgerliga regeringsinnehavet har bidragit till en viss normalisering.
Men då och då ringer en väckarklocka som påminner om att Sverige på många
områden ännu inte är landet lagom utan fortfarande landet annorlunda. Då
talar jag inte om det famösa svenska skattetrycket som är bland de högsta i
världen – men vi leder inte längre den ligan lika överlägset som vi gjorde
på den gamla onda tiden.
Den folkpartistiske riksdagsmannen Carl B Hamiltons utspel i förra veckan, om
att Systembolaget ska börja sälja vin och sprit på nätet för leverans till
våra hem var en sådan händelse som väckte mig ur min slummer. Det var ett
modest förslag omgärdat av regler och säkerhetsanordningar. Ändå väckte det
häftiga känslor.
Hamiltons idé är ett steg i rätt riktning men alldeles för kort och för
tveksamt. Det han föreslår borde för länge sedan ha varit en självklarhet.
Att svenska medborgare inte anses vuxna nog att få köpa vin och sprit på
samma sätt som de flesta andra EU-medborgare är ett tecken på att frihetliga
krafter har mycket kvar att göra.
De som när sådana farliga, ja närmast anarkistiska, åsikter får snart veta att
de är samhällets fiender, att de medverkar till rattfylla, kvinnomisshandel
och annat ont. Sådana argument är lika vulgära som dumma.
Rattfylla och kvinnomisshandel motverkas bäst genom att de som begår dessa
skändliga handlingar hindras från att upprepa dem. Den som under fylla kör
ihjäl en medmänniska ska naturligtvis hållas inlåst i många, många år. Samma
gäller den som misshandlar någon.
Det finns skäl att undra om det är rimligt att alla i någon mån straffas eller
i fall får sina liv försvårade genom Systembolagets restriktioner för att
några få inte kan hantera starka drycker. I andra sammanhang brukar man ju
kraftfullt ta avstånd från kollektiva bestraffningar.
Nu kan jag höra invändningar: varför hänga upp sig på en småsak som
Systembolagets leveransvillkor? Jo, för att det är en signifikativ småsak,
den visar att staten fortfarande lägger sig i alltför mycket, att staten
finns där den inte bör finnas. Och att den inte finns där den bör finnas,
till exempel genom att se till att vi kan vistas på offentliga platser utan
att bli attackerade och att våra hem är trygga.
Sådana uppdrag måste rimligen höra till statens kärnuppgifter, det är områden
där staten inte kan, eller i varje fall inte bör, ersättas att av privata
aktörer. Då har vi snart vigilanterättvisa.
Staten har heller inget att göra på medieområdet där den gott kan låta de fria
marknadskrafterna skilja agnarna från vetet. Kanske fanns det en gång goda
skäl för presstöd men dessa skäl har för länge sedan försvunnit när nyheter
kan kommuniceras på så många nya sätt.
Att staten håller Sveriges television och Sveriges radio under armarna är
också en anakronism i tider när medieutbudet är större än någonsin. Själva
idén om public service borde för länge sedan ha gått i den grav som Jan
Stenbeck började gräva åt den.
Så tack Carl B Hamilton för ditt försiktiga lilla förslag fick mig att se att
det finns mycket kvar att förändra för att göra Sverige mindre annorlunda
och mera lagom.
rudbeckwords@telia.com