Länderna fick gå med trots stora brister i rättsväsendet, problem med
korruption och utbredd organiserad brottslighet. För fyra år sedan antogs
Turkiet som ett kandidatland till unionen. Landet är inte ens i närheten av
att bli medlem.
Av de 35 så kallade kapitlen i förhandlingarna har några få avslutats. De
flesta krav som ställs från EU:s sida handlar om inrikesreformer och förstås
sådana som berör mänskliga rättigheter och yttrandefrihet. Men EU:s ovilja
mot Turkiet som medlemsland handlar om annat än uteblivna reformer. Med nya
gränser – mot Iran och Irak, 70 miljoner nya (muslimska) unionsmedborgare
och en ännu olöst Cypernfråga blir de bekväma ursäkter för en ambivalent
union.
En del av de europeiska ledarna har klart och tydligt deklarerat att Turkiet
inte är en önskvärd medlem och till och med gått till val på att förhindra
det. De här signalerna är inte oviktiga för turkarna, som känner sig
styvmoderligt behandlade.
En följd av att Turkiet bjuds in med armbågen är att nationalismen i landet
har ökat de senaste åren. Den beror förstås inte bara på EU:s inställning,
men effekten skall inte underskattas. Som alla folk har turkarna en
stolthet. För fyra år sedan var 75 procent av dem positiva till ett
EU-medlemskap. I dag är det bara 50 procent som vill gå med i EU.
Det är ett helt annat land och en helt annan stämning som premiärminister
Recep Tayyip Erdogan har att handskas med nu än när han fick grönt ljus för
medlemskapsförhandlingar. Med det i bagaget besökte Erdogan för första
gången sedan dess Bryssel i förra veckan. Han sade till de europeiska
ledarna att medlemskapet har högsta prioritet för honom och att det inte
finns något annat alternativ för Turkiet än att bli medlem i EU. För att
visa sin beslutsamhet att komma vidare har Erdogan lyft frågan om medlemskap
från utrikesministerns bord och tillsatt en särskild EU-förhandlare.
Den resoluta tonen beror antagligen på att det hålls nationella val i Turkiet
nästa år. Ett av Erdogans vallöften var ett EU-medlemskap, och han behöver
visa mer resultat än hittills för att behålla trovärdigheten. Men
balansgången blir svår. Eftersom hemmaopinionen blir alltmer skeptisk kommer
han få svårt att genomföra de reformer som EU kräver av honom och samtidigt
behålla makten.
Erdogan befinner sig i en svår sits. Det är inte bara sina europeiska kollegor
han skall övertyga. Han måste baxa med sig allt fler av de egna väljarna,
bland annat den växande medelklassen på landsbygden, som är mer socialt
konservativ än Istanbuls medelklass. Den sistnämnda är en nationalistisk och
sekulär grupp väljare som Erdogan alltid har haft emot sig. De ser hans
parti AKP som islamister – när det i själva verket är mer likt ett
europeiskt kristdemokratiskt parti – och tolkar EU:s närmanden till Turkiet
som en vilja hos väst att splittra landet.
Det är många starka känslor inblandade i Turkiets närmande till EU – från båda
sidor. Den som ser mer kallsinnigt på det kan dock se lösningen på många av
EU:s problem: Turkiet visade prov på en roll som brygga mellan öst och väst
när landet bidrog till FN:s aktiviteter i Gaza. Turkiet kan lösa
energiförsörjningen eftersom gasledningar från Kaspiska havet passerar där.
Turkiet har den unga och hungriga arbetskraft som EU-länderna behöver.
Därför bör unionen för sitt eget bästa sluta hyckla och ställa rimliga krav –
inte högre på Turkiet än på tidigare kandidatländer.
nisha@besara.com