Vi var många som inte lyssnade till de Kassandraröster som varnade oss för
detta storslagna monetära projekt. Det lovade att stärka demokratin, föra
Europas folk närmare varandra och underlätta livet så där i största
allmänhet. Kassandra hade rätt och alla vi godtrogna optimister tog
grundligt miste. Euron är felkonstruerad och nu betalar vi priset även om
det är lägre för oss utanför eurozonen. Hur högt det blir och hur länge vi
ska hålla på att betala är det ingen som vet.
Krisen inom EU i allmänhet och eurozonen i synnerhet pekar mot stora och
allvarliga fel; fel som, för att använda ett ofta missbrukat uttryck, hotar
demokratin.
Två regeringschefer, Greklands Papandreou och Italiens Berlusconi, har
tvingats att kasta in handduken. Det är sannolikt att ingen av dem förtjänar
fortsatt förtroende efter att ha kört sina länders ekonomier i botten.
Regeringar som bär sig åt som den grekiska och italienska är inte mycket att
ha. Men sättet på vilket de avgår måste få varningsklockor att ringa.
Det vanliga i demokratiskt styrda länder är att man byter regering efter
allmänna val. Några sådana har inte ägt rum i vare sig Grekland eller
Italien. De två premiärministrarnas säkert välförtjänta öden tvingades på
eller annat sätt fram av ledare i andra EU-länder och av EU-byråkrater. De
grekiska och italienska folken har inte fått uttala sig.
Det talas fortfarande lite vagt och hoppfullt om att man ska locka Kina till
att satsa pengar i Europa eftersom Kina numera är det enda land som har de
resurser som kommer att behövas. Ingen tror väl att Kina kommer att låna ut
dem för att de som styr landet är godhjärtade. En dag kanske Kina får nog av
eurokäbbel och kräver att trilskande regeringschefer ska bytas ut. Ett
osannolikt scenario? Kanske, men inte omöjligt.
Om Grekland och Italien behållit sina gamla valutor hade maktskiftet kunnat
ske i god demokratisk ordning. Nu tvingas det fram genom ett slags EU-diktat
som kommer till utan insyn eller demokratiskt ansvar. Tvärtom mot vad man en
gång ställde i utsikt så stärker inte den gemensamma valutan solidariteten
mellan länder. Solidariteten kan komma att krossas under de enorma lån som
Grekland och Italien dragit på sig och som de aldrig, i varje fall inte
Grekland, kommer att kunna betala tillbaka.
EU som fredsprojekt har fått sig en törn. Vid det nyss avslutade G 20-mötet i
Cannes kunde man höra en ny och aggressiv ton mot vanartiga länder som inte
skötte sin ekonomi. Varken Tysklands Angela Merkel eller Frankrikes Nicolas
Sarkozy hymlade längre om vad de egentligen tyckte om sin italienska
kollega. Tyska turister i Grekland påminns om sitt lands tidigare
inblandning i grekiska angelägenheter.
Det finns fortfarande mycket gott att säga om EU. Det var länge ett
fredsprojekt som förde Europas länder närmare varandra och underlättade
umgänget mellan folken. Men under resans gång drabbades man av hybris i
Bryssel, man fortsatte integrationen och utvidgningen utan att tänka sig
för. Och om vi inte hejdar oss nu kommer EU att bli något nytt och
riskabelt: ett postdemokratiskt monster.
rudbeckwords@telia.com