Utsagan från Paul Krugman, 2008 års ekonomipristagare till Alfred Nobels
minne, toppade TV:s nyhetsprogram Aktuellt för en dryg vecka sedan.
Han kan få rätt men chansen är minst lika stor att han får fel. I själva
verket har inte ens världens mest framstående ekonomer en susning om vilket
år eller ens vilket decennium skuldkrisen värker ut, vad som menas med det
är också oklart.
Krisen har återigen visat att ekonomer inte är bättre än andra på att
förutsäga framtiden, helt naturligt eftersom ingen är expert på den, det är
alltför många okända faktorer när nästan 200 länder med sammanlagt uppemot 7
miljarder invånare är med och påverkar mer eller mindre.
De senaste hundra årens mäktigaste land, USA, driver oberäkneligt till följd
av allt djupare politisk splittring, dessförinnan var det brittiska imperiet
dominant på världsscenen och före det ansågs Kina som klotets mest
avancerade rike. Ingen vet om det blir Kina igen.
Ändå är det många av våra mest kända ekonomer som mot bättre vetande uttalar
sig med visshet om framtiden. Flera försvarar sig med att efterfrågan på
prognoser är stor, de försöker bara tillfredsställa den.
Mitt eget stående svar är att jag vet mycket om vad som har hänt, men det är
krångligt nog att reda ut varför. I gengäld vet jag absolut ingenting om vad
som kommer att hända. Frågeställarna invänder ofta att man ju kan dra nytta
av gamla erfarenheter. Javisst, när man bygger hus, tillverkar bilar eller
skriver krönikor blir resultaten normalt bättre med lång erfarenhet, under
förutsättning att man tar till sig relevanta nyheter. Av finanskriser bör vi
lära oss det som redan innan borde ha varit en självklarhet, att inte
överbelåna.
Att förutsäga ett lands eller en världsdels ekonomi är ogörligt. Med
globaliseringen rivs landsgränser särskilt snabbt på det ekonomiska området
där pengar nu flyttas med blixtens hastighet. Plötsliga förändringar
upplever vi som turbulens och kaos.
I Stockholms finansvärld snurrar nu begrepp som ”uppvärdering av
vinstestimaten”, ”bruten p/e-kontraktion”, ”neutrala multiplar” och andra
konstigheter i försöken att förklara varför det kommer att gå bra igen på
aktiemarknaden. Det behövs bara att ”sentimentet” blir bättre, alltså
humöret på vanlig svenska.
Varje bransch har sina fackuttryck, dessa är dåliga översättningar från
språket i Londons och New Yorks finanskvarter. I globaliseringens tidevarv
har kursrörelserna blivit allt häftigare upp och ned, tvärs emot den
tidigare rådande uppfattningen att prissättningen skulle bli jämnare och
därmed bättre med ökad öppen information.
Om arbetslösheten stiger från cirka 7 till 9 procent, allvarligt nog, så har
ändå över 90 procent jobb. I Spanien, där arbetslösheten är mer än dubbelt
så hög som i Sverige, har omkring 80 procent arbete. Alla behöver äta och
bo, de flesta köper dyrare och fler prylar än tidigare, alltså fortsätter
produktionen, bnp, mot nya höjder, ibland men ganska sällan med hack nedåt i
den uppåtgående kurvan.
Det finns alltså ingen större anledning att misströsta. Ett huvudproblem är
egentligen vildhjärnorna i finansvärlden.
henric.borgstrom@telia.com