Fjärran från ett MVG

I Brännpunkten.
Nyligen hamnade jag i en upprörd konversation med en student i Malmö om hur hon, enligt henne, blivit diskriminerad av sin lärare. Studentens berättelse påminde mig om min egen skolgång och min lärare i svenska på gymnasiet.

Vid ett bedömningssamtal i korridoren utanför klassrummet skulle läraren berätta vilket betyg jag skulle få. Jag var inte orolig, för jag hade varit närvarande och fått mycket bra resultat i mina skolarbeten och på prov. Läraren log mot mig och sade hur duktig och engagerad jag hade varit. Sedan kom meningen som jag aldrig glömmer.

För att du ska kunna få MVG i betyg i svenska måste en eller två av dina föräldrar vara etnisk svensk, förklarade hon samtidigt som hon tittade på mina blonda och blåögda klasskamrater för att tydliggöra för mig vad hon menade.

Just då förstod jag inte att jag hade blivit diskriminerad – jag trodde att uttalandet grundade sig i skolans regler. Med blicken i marken åkte jag hem och grät i flera dagar. Orsaken till betyget och tanken på att jag aldrig skulle förtjäna ett MVG oavsett prestation från min sida sårade mig mer än själva betyget. Lyckligtvis påverkade läraren inte just mina mål i livet. Istället ville jag hämnas genom att bevisa att jag kan.

Jag känner till flera personer, från olika skolor i Malmö, som dessvärre hamnat i samma situation som jag. Flera av dem gav upp sina drömmar på grund av sina lärare.

Långt senare, när jag som reporter skulle göra ett inslag om diskriminering, fick jag veta att jag verkligen haft skäl att uppröras. Jag blev diskriminerad och enligt diskrimineringsombudsmannens, DO:s, utredare Lena Sievers skulle fallet idag ha tagits på allvar och utretts, eftersom läraren gav mig ett betyg på osakliga grunder. Men händelsen ägde rum år 1999 och då fanns det ingen lag som kunde skydda barn och elever mot diskriminering.

När jag frågar utredaren om vem som borde ha informerat mig om vad diskriminering är får jag svaret ”Kanske Skolverket”. Men på min tid diskuterade man inte dessa frågor, enligt Gustavo Nazar på utbildningsförvaltningens Centrum för pedagogisk inspiration i Malmö.

Idag vänder man sig till DO om man upplever diskriminering eller annan kränkande behandling, och sedan 2006 ska alla verksamheter använda sig av en likabehandlingsplan som ska förebygga och åtgärda diskriminering.

Problemet är inte bara att jag och andra som upplevt samma sak gått miste om vår rätt. Många får fortfarande inte ens information om vad diskriminering är, enligt Skolverkets rapport från 2009. Och att det än idag finns brister i likabehandlingsplanen på många skolor och i många andra verksamheter får jag bekräftat av Lena Sievers och Gustavo Nazar, men också av Sara Belin på Merit utbildning i Malmö. Detta trots att diskriminering förekommer i många sammanhang.

Det är dags för alla verksamheter att ta ansvar för att motverka diskriminering, trakasserier och kränkningar.

midia.osman.taha@folkbildning.net

blog comments powered by Disqus

Författare: Midia Osman Taha
Publicerad 9 september 2011 23.30
Uppdaterad 9 september 2011 23.30

I Brännpunkten
Ledarbloggen
Läsarpulsen
Toppnyheterna just nu