Svensson är inte ensam om att göra den åtskillnaden. Och det gäller inte bara
militära insatser, utan själva organisationerna. FN gillar vi, oreflekterat.
FN är en tvåbokstavskombination med godhetsskimmer. Med EU är det omvänt.
Det är fint att vara EU-kritiker, medan man aldrig hör någon kalla sig
”FN-skeptiker” eller driva krav på svenskt utträde ur FN.
Visst, det är skillnad på organisationerna men också FN är en gigantisk
maktapparat där Sveriges inflytande är ytterst blygsamt. Regelbundna
avslöjanden om korruption och våldsbrott inom FN väcker aldrig samma harm
som när det sker oegentligheter relaterade till EU. Inte heller FN:s
påfallande inslag av ”gubbvälde” och ”byråkrati” upprör. Nej, jag vill
verkligen inte misstänkliggöra FN. Men det kan vara värt att fundera över
den automatiskt positiva synen på FN, jämfört med EU.
Det började förstås inte så bra, mellan Sverige och EU.
Det var tämligen förvirrande, folkomröstnings-året 1994. Det blev lite
politisk maskerad den gången, många fotbyten och snabbt vända kappor, som
när de då väldigt EU-entusiastiska Moderaterna plötsligt talade väl om
offentliga utgifter och bidrag, förutsatt att det handlade om EU. Och omvänt
tog en stor del av vänstern, annars varm anhängare av offentlig sektor,
bestämt avstånd från att inom ramen för EU vara med och skapa välfärd.
Nejsidan, de som nu kallar sig ”skeptiker” eller ”kritiker”, spelade tidigt
upp för full domedagsorkester. Men de som strulade till förhållandet från
första början var nog ändå företrädarna för jasidan, EU-entusiasterna. Det
var nämligen de som satsade på inställsamhet och fjäskighet som fortfarande,
femton år efter folkomröstningen, är lättväckt i EU-debatten. Med huvudena
på sned och sockrade röster försöker man locka med fred-i-Europa och så
”klimatfrågan” förstås. Vilket är helt bortkastat på nejsägarna som inte
vill ha med EU att göra om inte ”folket” personligen och på detaljnivå, får
bestämma. Vilket naturligtvis är orealistiskt och inte så lite populistiskt,
men samtidigt ett sätt att befästa den åtråvärda offerpositionen. För vem
vill bråka med Den Lilla Människan?
Istället tävlar dagens jasida om att spela ned Bryssel och betona Sverige, det
nationella. Också det ett slags inställsamhet, att inte låtsas om att
Sverige är en del av EU. Men låtsasleken underlättar givetvis för Eva-Britt
Svensson och andra politiker att säga sig vilja försvaga EU, minska dess
resurser och makt. Jag menar verkligen inte att det vore önskvärt att se på
EU som något automatiskt gott, som vi tenderar att göra med FN. Men man kan
möjligen önska eller rentav begära att de politiker som nu vill ha röster
för att arbeta inom EU inte misstror och misstänkliggör själva EU-strukturen.
marielouise.samuelsson@comhem.se