När Sverigedemokraterna gjorde sitt intåg i riksdagen fylldes medierna av
intetsägande prat och artiklar som inte sade något nytt utan vars främsta
syfte var att visa att talaren/skribenten var djupt upprörd över att folket
kan ha så fel.
Till och med USA har enligt somliga nu fått sitt populistiska parti med den
heterogena och informella Tea Party-rörelsen som strävar att göra statens
makt mindre och medborgarnas större.
Nu skall man förstås vara försiktig med att slänga glosan populism omkring
sig. Ofta betyder den inte mycket mer än usch och fy, det vill säga den som
använder ordet ogillar att ett visst fenomen råkar ha större folkligt stöd
än vad goda och rättänkande människor anser önskvärt. Att till exempel
ifrågasätta statligt kulturstöd brukar vanligen rendera frågeställaren en
störtflod av anklagelser för populism. Det är ju enklare än att åtminstone
försöka formulera sakliga argument till varför det är mera angeläget att ge
allmänna medel till svårbegripliga centrallyriker än till cancervård.
Det vore lika dumt som farligt att förneka en viss populisms grumliga
bottensats. Här finns ofta en nationalism som lätt slår över i chauvinism
och främlingsfientlighet; politiska program som helst tar till de enkla
lösningarna som låter bestickande men som är orealistiska. Som när Marine Le
Pen, Nationella frontens just nu framgångsrika ledare i Frankrike, vill
inbilla sina väljare att många av landets problem skulle minska om man
lämnade eurozonen och återgick till francen. Inte en chans, men det låter
enkelt och övertygande för dem som inte tänker efter. Men det hindrar henne
inte från att just nu i opinionsundersökningar vara populärare än landets
president Nicolas Sarkozy.
Sedan kan man förstås följa dagens populistiska kungsled och klandra islam och
muslimer för Europas problem och elände, som om det vore muslimer som
förstört grekisk och irländsk ekonomi. Och få det att framstå som om
kvinnans eventuella rätt att bära heltäckande slöja på gator och torg är en
ödesfråga för den västerländska civilisationen.
I själva verket är det ju så att Sverige och många andra europeiska länder
skulle stanna om vi inte hade invandrare från muslimska länder som för
övrigt skiljer sig sinsemellan på ofta avgörande vis.
I många fall är dessa populistiska partier ett sjukdomssymtom som antyder att
de etablerade partierna inte gjort ett tillfredsställande jobb. SD, FN och
allt vad de heter fångar upp ett missnöje och en känsla av utanförskap bland
dem som halkat efter, som inte blivit delaktiga i de fördelar som en
högteknologisk, globaliserad värld har fört med sig. Alltså motsatsen till
dem bland dagens ungdomar som är lika hemma i Melbourne som i Malmö och som
helst inte vill bli sedda med gårdagens modell av Iphone. Populister
tenderar att betrakta omvärlden som ett hot, inte som en möjlighet.
Populism kommer nog alltid att finnas och vissa former hör till och med hemma
i en demokrati. Folkets röst måste ha rätt att bli hörd även om den ibland
sluddrar betänkligt.
rudbeckwords@telia.com