Det är snarare ett farsartat skådespel som utspelar sig på en scen där det
inte finns några hjältar utan bara en ganska sjaskig gestalt som krumbuktar
sig i krystade undanflykter. Gjorde man en film av affären spelades Juholt
av en pajas.
Inte heller argumenten att kraven på politikers liv och leverne har blivit så
stränga att ingen snart vågar välja den banan övertygar. Visst. Kraven på
politiker är högre och annorlunda än för många andra yrken men inte
orimliga; att låta bli att fuska är knappast ett omänskligt krav.
Och belöningarna är stora. Jobbet som riksdagsledamot kan knappast idag sägas
vara ett särskilt ansträngande yrke. Jämförelsevis hög lön, en lång rad
fringisar och pensionsavtal som är mer generösa än vad vanliga dödliga kan
drömma om. Det finns åtminstone två skäl att ändra på dem.
Det ena är att alla bör behandlas lika; dagens pensionsregler ger ytterligare
bränsle åt det redan flammande politikerföraktet. Det andra skälet är att
utan dessa regler skulle politiker vara tvingade att ha ett vanligt yrke att
gå tillbaka till. Få skulle längre våga satsa på en karriär inom politiken
från tonåren till tidig pension. Riksdagsledamot eller kommunalpolitiker
blir något man är under en period för att sedan åter bli sjuksköterska,
lärare, busschaufför eller journalist.
Med ett sådant system blev affärer som Juholt och Sahlin inte lika dramatiska
för de inblandade. Om politik vore en syssla under en begränsad tid skulle
yrkets utövare dessutom komma till sina poster med färska erfarenheter av
verkligheten; politik vore inte längre en permanent och lukrativ födkrok där
man roffar åt sig så mycket som möjligt. Och kunna göra det i den vanligen
berättigade övertygelsen att alla andra gör det och att risken att åka fast
är obetydlig. Den som i det privata ertappas med falska reseräkningar kan få
sparken med omedelbar verkan. Andra regler gäller i politiken och måste väl
göra det. Om en folkvald åker fast för till och med grov brottslighet är det
inte självklart att han eller hon därför ska förlora sitt jobb. Det vore att
sätta sig över folkviljan.
Många av våra politiker är så miljöskadade att de antagligen inte ser något
märkligt med att kvittera ut bidrag till höger och vänster. Bidragslinjen
gäller. Det finns alltid gott om andras pengar att ta för sig av. De rör sig
i kretsar där de flesta tänker likadant och då är det inte lätt att
ifrågasätta eget och andras beteende.
”Vi ska se över rutinerna”, ”vi behöver tydligare regelverk” och många andra
floskler används när affärer av detta slag dyker upp. Varken det ena eller
andra behövs. Sunt förnuft och lite eftertanke hade mer än väl räckt för att
rädda politiker från att hamna i klistret.
Men de kommer att fortsätta hamna i klistret och väl där omedelbart trampa i
klaveret. De lär sig inte att det är klokast att genast klämma fram med hela
sanningen. Istället kommer vi säkerligen också i fortsättningen att se
Juholtfarser där politiker desperat och under förödmjukande former klamrar
sig fast vid karriären eftersom de inte har någon annanstans att gå. Och
under processens gång släpar de hela politikeryrket i smutsen.
rudbeckwords@telia.com