Att hon inte är socialdemokrat är knappast ett motargument, när inte ens
partiets toppkrafter kan definiera vad som menas med socialdemokrati.
Schymans nuvarande politik; feminism samt lite lagom solidaritet och
fördelningspolitik borde inte vara så svårsåld. Inte om den får draghjälp av
socialdemokratins fortfarande resursstarka partiapparat.
Gudrun Schyman är dessutom van att byta parti och har varit en politisk kändis
i så många år att hon, i likhet med Carl Bildt (M), har anhängare utanför
det egna ideologiska fältet.
Det talar naturligtvis inte heller emot Schyman att hon är kvinna, möjligen då
att hon är en äldre kvinna. Man kan nämligen notera att kvinnor som nämns
som tänkbara S-ledare företrädesvis befinner sig under femtioårsstrecket.
När det däremot gäller männen verkar det inte finnas någon övre åldersgräns,
från föredettingförråden plockas namn som Jan Eliasson, Leif Pagrotsky och
Anders Sundström. Men har någon sett till Margareta Winberg eller Lena
Hjelm-Wallén i myllret av lanserade kandidater?
Socialdemokraterna och deras vidhängande analytiker talar föga fantasifullt om
behovet en ”karismatisk” ledare, alla krispartier drömmer om mediemagi
vilket numera förutsätter någon som redan är känd och medialt etablerad.
Tidsandan har inte tålamod att vänta och se vad exempelvis Sven-Erik
Österberg går för. Schymans mediala genomslagskraft behöver man däremot inte
vänta på. Med henne som partiledare behöver Socialdemokraterna inte heller
oroa sig för ”lik i garderoben”. Gudrun Schyman har redan överlevt drev och
skandaler och ständigt kommit igen, på gott humör och fräckt framgångsrik i
debatter.
Och ja, socialdemokratin är i desperat behov av någon med Schymans utmärkta
självförtroende. Det tjatas om att ingen socialdemokrat offentligt får visa
sig intresserad av partiledarposten. Däremot verkar SAP inte ha några
”oskrivna lagar” som förbjuder sabotage mot det egna partiets auktoritet.
Ett ur mängden exempel på självpisket är när Urban Ahlin (enligt
Aftonbladets Politikerkollen) på det senaste stora kris-seminariet säger att
de många åren i regeringsställning lett till att Socialdemokraterna
”förlorade förmågan att tänka själva. Vi har under en väldigt lång period
varit beroende av tjänstemän som har gett oss underlag för att förstå hur
verkligheten ser ut. När vi hamnade i opposition tappade vi den
verklighetskontakten”.
Nej, den nya S-berättelsen har inte börjat så bra. Och så länge ”nytänkandet”
kan innebära att socialdemokratiska toppolitiker beskriver sig själva och
sina partikamrater som oförmögna att just tänka lär opinionssiffrorna
fortsätta nedåt. Det är bara för Moderaternas kommunikationsguru Per
Schlingmannn att luta sig tillbaka och iaktta hur oppositionen sköter också
hans jobb.
Med Gudrun Schyman som S-ledare skulle Schlingmann och de andra
alliansstrategerna garanterat få det betydligt hetare om öronen.
marielouise.samuelsson@comhem.se