Lek, för att medierna så gärna suger på karamellen med den unga och attraktiva
presidentfamiljen som återger Vita huset en saknad glamour. En ledarglamour
också folk i andra länder kan längta efter. Allvar, för att det handlar om
ledarskap i en tid när utmaningarna kan bli övermäktiga för vilken politiker
som helst. Då framstår, också för många européer, politiker av typ Barack
Obama som ett löfte om förnyelse, om ett modernare ledarskap, om avstånd
till det förflutna. Därav alltså den skämtsamt seriösa frågan:
Vem skall likt en Barack Obama leda Sverige ur krisen, bli den politiska
galjonsfiguren? Här kommer mitt tips. Anders Borg (m) blir räddaren i nöden,
ledaren, den som tänker nytt, men vid behov också kan konsten att packa om
gammal politik så den skiner som ny, vinner trovärdighet och popularitet för
detta.
Såg ni i måndags kväll i TV hur suveränt finansministern presenterade den
förfärliga nyheten om att arbetslösheten till år 2010 kan ha gått upp till 9
procent? Han gjorde det i på en gång milda och auktoritativa ord. Hans tal
är naturligt. Han är på en gång konkret och äger bredd och djup,
intellektuellt sett. Han gör sig bra i rutan, till skillnad från
statsminister Fredrik Reinfeldt (m) som, enligt en ståuppkomiker jag hörde
häromdagen, ”ser ut som han tappat sin cockerspaniel i brunnen”. Anders Borg
verkar trygg och paradoxalt nog förhoppningsfull, likt legendariske
sossefinansministern Gunnar Sträng, också när budskapet är nedslående. Han
talar hellre om vad han själv tror på än om de politiska motståndarnas
brister. Vilket man absolut inte kan säga om Thomas Östros,
socialdemokraternas ekonomitalesman, som har hetsig kritik av regeringen som
i stort sett enda polemiska grepp.
Anders Borg är borgerlighetens stigfinnare. Därtill med ring i örat som en
gammal skinnstrumpa. I Financial Times har han utnämnts till en av Europas
duktigaste finansministrar.
Kanske hade jag tvekat att ta till ”Barack Obama”-etiketten om det inte vore
för att jag nyligen träffade en av oppositionens ledande företrädare, som
rimligen blir framträdande minister vid ett maktskifte. Vederbörande var
djupt imponerad av Anders Borg: ”Han blir borgerlighetens verklige ledare.”
En snabbanalys bakom fenomenet Obama-Borg visar att ledarskap i dessa
krisernas år givetvis handlar om mediehantering. Om att kunna uppvisa något
slags konsekvent framåtblickande. Change. We Can. Inte ens i det så hårt
s-präglade Sverige duger det längre att intellektuellt, ideologiskt eller
partipropagandistiskt stå och stampa på samma fläck, helst blicka bakåt
eller prata illa om de andra. Intressant är hur Anders Borg nyligen nästan
inbillade oss väljare att beskedet om värnskattens bibehållande är ett
uttryck för borgerlig klokskap och skapelsekraft, när det innerst är ännu en
reträtt inför vad som på 1990-talet var fördärvlig socialdemokrati. Samma
sak med Borgs gliringar åt giriga finanshajar. Det är trollkarlen som
svänger sin kappa.
Men Mona Sahlin (s)? Kan inte hon aspirera på Barack Obama-titeln? Knappast.
Precis som dagens socialdemokratiska partiledare i opposition i Danmark och
Finland, Helle Thorning-Schmidt och Jutta Urpilainen, har hon hamnat i en
fälla. Alla tre valdes med förhoppningar om att deras länge så framgångsrika
regeringsbärande partier skulle uppleva en nytändning med kvinnor i täten,
något slags automatisk modernisering eller föryngringskur. Bort från
gubbväldet. Det har inte inträffat. Därtill krävs mer, av drive framåt, och
färre suckar. ”Mona Sahlin måste ta det intellektuella initiativet”, manade
nyligen en kritisk Katrine Kielos, chef på s-allierade Dagens Arena.
Saken tycks klar. 2008 års pris som Sveriges Barack Obama går till Anders Borg.
bengt.lindroth@comhem.se