Begåvade kurskamrater sökte sig sedan ut i landet till bruksorter där varorna
producerades, grunden för landets välstånd. Själv blev jag
ekonomijournalist, reste runt och skildrade hur krisdrabbade industrier
genom produktutveckling och finansiell kontroll tog sig igenom stålbaden
efter 1970-talets oljekriser.
Varven försvann, men stål- och skogsindustrierna kom, liksom flertalet andra
företag, ut ur krisen mer effektiva än någonsin.
Efter något decennium i industrin sökte sig flertalet av mina kompisar till
storstäderna, de gick över till den snårskog av nya branscher som uppstod i
bankernas kölvatten: factoring, leasing, penningmäkleri, private equity,
cash management och så vidare.
Min närmsta kompis vandrade efter de första åren i industrin och handeln
vidare till finansbolag och blev sedan bankdirektör. När hans lilla dotter
fick frågan om pappans yrke svarade hon:
”Min pappa säljer pengar.”
Så sant som det var sagt. Näringslivet producerade allt större volymer av
cement, stål, papper och allsköns prylar. Men bruksdisponenter och
företagsledare ute på industrierna sögs in i extraknäcken i den finansiella
världen, i olika fonder där de vid sidan om kunde tjäna storkovan,
mångdubbelt mer än sina höga löner. De sporrades att sälja de företag där de
var anställda till den nya företeelsen riskkapitalbolag. I dessa blev de
själva delägare, mer eller mindre utan annat eget kapital än förmågan att
övertyga de gamla ägarna om försäljningen.
Leverage, utväxling, blev nyckelordet, vilket innebär stor låneandel som
därmed gör att det egna lilla kapitalet växer desto snabbare. Ett tack inte
främst för framgångsrik utveckling av det sålda företaget utan mer för
fiffig bolagsförsäljning.
Nya värdepapper konstruerades. Optioner framstår numera som antika om de inte
kallas för syntetiska, nu gäller futures, warranter och turbowarranter för
den som inte fastnar för Bull & Bear-certifikat.
Redan på min tid i 1960-talets Lund lärde vi oss att högst 5 procent av
affärerna i fläskkött, kaffebönor och koppar på råvarubörsen i Chicago
medförde att varorna verkligen flyttades från säljaren till köparen, resten
var ren spekulation.
Men inte kunde vi då drömma om att 2000-talet skulle domineras av nya
värdepapper som spekulerade i andra värdepapper som i sin tur styrdes av
förändrade värden i tredje och fjärde rangens värdepapper i en alltmer
snabbgående karusell som mest liknar en tombola.
Den finansiella världen har kommit att styra lönsamma industrier som
egentligen inte behöver finansknuttarnas ”hjälp”.
Det allt mer lättflyktiga smörjmedlet, finansvärlden, har förvandlats till
grus i maskineriet, med stora pengar på avvägar till den inre cirkeln.
Detta medan de många små ägarna via allsköns pensions- och aktiefonder
visserligen hemma i fåtöljen förbannar direktörer som skor sig, men
samtidigt är alltför lata för att agera på stämmor, trots att smörjmedlet
framkallar kris efter kris istället för att, som i den företagsekonomiska
teorin, lindra dem.