Allt härsknare smörjmedel

Henric Borgström.
Vi som på 1960-talet läste ekonomi i Lund lärde oss att finansvärlden var ett smörjmedel för produktionen, så att industri- och handelsföretag skulle fungera bättre. Vi räknade ut vilka produkter som var mest lönsamma; företagets kapital borde användas just där.

Begåvade kurskamrater sökte sig sedan ut i landet till bruksorter där varorna producerades, grunden för landets välstånd. Själv blev jag ekonomijournalist, reste runt och skildrade hur krisdrabbade industrier genom produktutveckling och finansiell kontroll tog sig igenom stålbaden efter 1970-talets oljekriser.

Varven försvann, men stål- och skogsindustrierna kom, liksom flertalet andra företag, ut ur krisen mer effektiva än någonsin.

Efter något decennium i industrin sökte sig flertalet av mina kompisar till storstäderna, de gick över till den snårskog av nya branscher som uppstod i bankernas kölvatten: factoring, leasing, penningmäkleri, private equity, cash management och så vidare.

Min närmsta kompis vandrade efter de första åren i industrin och handeln vidare till finansbolag och blev sedan bankdirektör. När hans lilla dotter fick frågan om pappans yrke svarade hon:

”Min pappa säljer pengar.”

Så sant som det var sagt. Näringslivet producerade allt större volymer av cement, stål, papper och allsköns prylar. Men bruksdisponenter och företagsledare ute på industrierna sögs in i extraknäcken i den finansiella världen, i olika fonder där de vid sidan om kunde tjäna storkovan, mångdubbelt mer än sina höga löner. De sporrades att sälja de företag där de var anställda till den nya företeelsen riskkapitalbolag. I dessa blev de själva delägare, mer eller mindre utan annat eget kapital än förmågan att övertyga de gamla ägarna om försäljningen.

Leverage, utväxling, blev nyckelordet, vilket innebär stor låneandel som därmed gör att det egna lilla kapitalet växer desto snabbare. Ett tack inte främst för framgångsrik utveckling av det sålda företaget utan mer för fiffig bolagsförsäljning.

Nya värdepapper konstruerades. Optioner framstår numera som antika om de inte kallas för syntetiska, nu gäller futures, warranter och turbowarranter för den som inte fastnar för Bull & Bear-certifikat.

Redan på min tid i 1960-talets Lund lärde vi oss att högst 5 procent av affärerna i fläskkött, kaffebönor och koppar på råvarubörsen i Chicago medförde att varorna verkligen flyttades från säljaren till köparen, resten var ren spekulation.

Men inte kunde vi då drömma om att 2000-talet skulle domineras av nya värdepapper som spekulerade i andra värdepapper som i sin tur styrdes av förändrade värden i tredje och fjärde rangens värdepapper i en alltmer snabbgående karusell som mest liknar en tombola.

Den finansiella världen har kommit att styra lönsamma industrier som egentligen inte behöver finansknuttarnas ”hjälp”.

Det allt mer lättflyktiga smörjmedlet, finansvärlden, har förvandlats till grus i maskineriet, med stora pengar på avvägar till den inre cirkeln.

Detta medan de många små ägarna via allsköns pensions- och aktiefonder visserligen hemma i fåtöljen förbannar direktörer som skor sig, men samtidigt är alltför lata för att agera på stämmor, trots att smörjmedlet framkallar kris efter kris istället för att, som i den företagsekonomiska teorin, lindra dem.

Författare:
Publicerad 6 juni 2011 23.33
Uppdaterad 7 juni 2011 00.05

Henric Borgström
Ledarbloggen
Läsarpulsen
Toppnyheterna just nu