Första gången vi sågs var 1984 då jag som TV-reporter filmade den hos
kronofogden i Eslöv som lyft ut den från Osbyholms slott vid Ringsjön när
den norske skeppsredaren Anders Jahres dödsbo inte längre kunde betala
räkningarna.
Över 300 miljoner obeskattade norska kronor var försvunna från Jahres konto på
SEB:s huvudkontor i Kungsträdgården, de hade sänts till Hambros bank i
London. Där möttes både de norska skattemyndigheterna och jag själv av kalla
handen, banksekretessen.
Sir Charles Hambro påstod sig inte veta någonting, liksom högsta SEB-ledningen
som tvingades vittna i Stockholms tingsrätt. Skulden växte till nästan det
dubbla, en del av pengarna har nu kommit tillbaka till Norge från
skatteparadiset Cayman Islands.
Den döende dandyn såldes på Bukowskis auktion till det då högsta priset
någonsin, 3,4 miljoner kronor. Köpare var affärsmannen och konstsamlaren
Fredrik Roos i ägarfamiljen till Skånska Banken, han sålde tavlan fyra år
senare för 13 miljoner.
Den tidens mest hejdlöse fastighetsmagnat, Hans Thulin, som börjat sin karriär
som diskoteksägare i Lund, bjöd ofta högst på fastigheter. Han brydde sig
inte om avkastningsvärdet utan köpte efter förväntansvärdet, han intecknade
alltså framtida värdestegring flera år i förväg.
Det slutade snart med en dundrande krasch bland annat med ett fastighetsbolag
med det talande namnet Granaten. Dandyn var då pantsatt hos finansmannen
Tomas Fischer för 10 miljoner kronor, som sålde den 1993 till Moderna i
Stockholm.
Fischer hade förnyat den svenska aktiemarknaden ihop med Erik Penser. På den
minsta bankirfirman som snabbt blev en av de största ringde de metodiskt upp
stora aktieägare och föreslog affärer, något som tidigare knappast
förekommit i Sverige.
De gick skilda vägar, Fischer köpte Författarförlaget och döpte om det till
Bokförlaget Fischer som han sedan sålt, han bodde en tid på
Saint-Barthélemy, den gamla svenska kolonin i Västindien och har donerat
flera värdefulla tavlor till olika museer.
Penser startade på nytt efter kraschen för Nobel Industrier och har nu egen
bank med en högst egenartad, fascinerande konstsamling på kontoret, sedlar
från många länder, bioaffischer som påminner om början av hans karriär som
biografvaktmästare i Eslöv och gamla numera avskaffade aktiebrev.
Ett av Sveriges finaste konstmuseer, Thielska galleriet på Djurgården i
Stockholm, var finansmannen Ernest Thiels bostad med konstsamling. Men han
hamnade på obestånd på 1920-talet och staten tog över. Rooseums pengar tog
slut för några år sedan, men staten ställde upp igen och driver nu via
Moderna i Stockholm konsthallen i den gamla elverksbyggnaden med stöd av
Malmö stad och Region Skåne.
I en tid när anställda VD:ar köper lyxvillor för tiotals miljoner på den
börsnoterade arbetsgivarens bekostnad är det en glädje att istället tänka på
vilda finansmän som köpte konst för egna pengar, även om en del inte hade
råd. Därför kan vi nu beskåda Den döende dandyn i Malmö fram till den 5
februari.