Det blev en fråga om förtroende, vem man litar mest på. Därför finns ett
allmänintresse att också veta något om politikernas bakgrund.
Nu har en rad landsortstidningar redovisat även lokalpolitikers försummelser
registrerade hos kronofogden. Det har i flera fall medfört att kandidater i
höstens val strukits från valsedlarna, genom egen eller partiernas försorg.
Bland dessa finns graverande fall, politiker som verkar ha satt i system att
negligera räkningar, inte bry sig om att betala ens småsummor. Men i
flertalet fall rör det sig om enstaka misstag, sådana som också gäller
befolkningen i stort. Här kan man tala om politikens hårda villkor, att
minsta lilla engångsförseelse kan bli offentlig, något som medfört att många
kompetenta personer inte vill syssla med politik.
Den omfattande lista som sprids på nätet om Mona Sahlins (S) tidigare obetalda
räkningar och ärenden hos kronofogden väcker obehag, främst därför att hon
skall dras med femton år gamla försyndelser som hon redan straffats för
genom att tvingas ta timeout från politiken. Sahlin har gjort bot och
bättring, uppenbarligen skärpt sig. Sådant borde premieras, istället pågår
kampanjer i det fördolda.
Det finns dock ett problem med dem som slarvat mer än rimligt. En sådan
politiker har för lång tid framåt svårt att kritisera andras slarv, det
skulle bara väcka löje.
De flesta vanliga väljare betalar alltid sina räkningar i tid, de dribblar
inte med siffror i diskussioner, de smutskastar inte andra som har en annan
åsikt. Här har vi kanske en förklaring till det omfattande politikerföraktet
– när folk upplever att politiker vänder svart till vitt och tvärtom.
De flesta heltidspolitiker sitter i trista sammanträden dag efter dag, många
av dem med stor sakkunskap. Men i valrörelserna förvandlas många till
estradörer, de tror att enfald går hem hos väljarna. Jag såg inte mycket
till intellektuellt förhållningssätt i de partipolitiska debatterna i
Almedalen nyligen.
Problemet är att de politiker som försöker sig på det blir kritiserade i
pressen för vankelmod.
Politikerna bör själva öka respekten för sina jobb genom att berätta vilka
svåra avvägningar de ofta tvingas till, att många beslut hamnar i halvdåliga
kompromisser på grund av motstridiga hänsyn.
När politikerna stigit ned från scenen och in i sammanträdeslokalerna är
beslutsprocessen dock inte så enfaldigt ensidig som ledande politiker i
symbios med medierna ofta får det att framstå. När Mona Sahlin klistrar
begreppet ”stupstock” på dem som får socialbidrag istället för
sjukförsäkring är det en trist förgrovning av det politiska språket, vad man
än tycker i sakfrågan.