Men frågan är snarare varför man ska tänka på en framtid om tio eller fyrtio
år, en framtid som ingen av oss, inklusive våra främsta professorer, ändå
har en aning om. Statsminister Fredrik Reinfeldt (M) ska själv leda
kommissionen fram till 1 mars 2013.
Kommissioner har kommit och gått under århundraden. Sju år efter Karl XII:s
död tillsattes en ekonomikommission som skulle föreslå åtgärder för större
skördar och möjligheter att lagra spannmål från goda skördeår till
missväxtår. Det verkar som om den sentida finansministern Anders Borg ärvt
både tankegången och språkbruket.
Efter ett hopp hundratals år framåt hittar vi ekonomiprofessorn Assar
Lindbecks Ekonomikommission som tillsattes på uppdrag av Carl Bildts
regering 1993. Efter några månaders arbete presenterades utredningens
förslag i 113 punkter.
När jag frågade Lindbeck i våras hur många av punkterna som blivit genomförda
svarade han cirka två tredjedelar. Ekonomi är ju ingen exakt vetenskap
eftersom det ofta är omöjligt att ge ett rakt oomtvistligt svar. Till
exempel var Lindbecks sista punkt ”en mer kvalificerad journalistutbildning”.
Sommaren 2005, året före det borgerliga makttillträdet tillsatte arbetsgivarna
på Svenskt Näringsliv en Kris- och framtidskommission, som presenterade ett
manifest för en halv miljon nya jobb. Den slutade med gamla krav om lägre
skatter och lättare regler på arbetsmarknaden – också med inriktning på
problemet med närmare 300 000 ungdomar som riskerar att fastna i långvarig
arbetslöshet, vilket fortfarande är en dagsaktuell fråga.
I våras meddelade Lars Ohly att Vänsterpartiet hade tillsatt en
framtidskommission med huvudingrediensen ”välfärdsfeminism”. Konkreta
förslag ska beslutas på partikongressen kommande januari.
Andra skadskjutna partier arbetar med olika varianter av framtidsgissningar.
Och så kom då i somras fyrpartiregeringens högtravande idé om att se ännu
längre in i framtiden på de redan centrala politiska frågorna om den snabbt
växande äldsta generationen, integrationen av invandrare, demokratin,
jämställdheten, socialt utanförskap, klimatet och miljön – alltså det mesta.
Regeringen verkar ha glömt att förre Folkpartiledaren och utbildningsministern
Lars Leijonborg ledde en utredning, också den med en pretentiös beteckning:
Globaliseringsrådet. Den innehöll just klimatfrågor, energiforskning, bättre
utbildning, skattereformer och mycket annat, men påstås ha blivit en
hyllvärmare.
Och det är inte särskilt konstigt eftersom alla tänkbara viktiga frågor redan
tröskats runt i politiska partier, hos arbetsmarknadens parter, på
universitet och akademier, hos tankesmedjor, i medierna och hos fria tänkare
Stora statliga utredningar om en okänd framtid behövs inte. De politiska
partierna behöver bara bestämma sig utifrån ideologin och vad som är
politiskt möjligt av allt det som redan cirkulerar runt.