Jag går förbi hotell Meurice på Rue Rivoli vid magnifika slottet Louvren. Det
var där ledningen för Sveriges riksbank och Skandinaviska Banken väntade på
världens då främste finansman, tändstickskungen Ivar Kreuger, lördagen den
12 mars 1932. Men Kreuger dök aldrig upp, han hittades i sin våning nere vid
Seine skjuten i hjärttrakten. (För övrigt huserade ledningen för tyska
ockupationsmakten på hotellet under andra världskriget.)
Riksbanken hade gjort undantag och lånat ut stora pengar till Kreuger,
Skandbanken hade en tredjedel av sin totala utlåning till Kreugers många
olika företag men ingen på banken hade gjort en sammanställning. Bankchefen
fick fängelse, statsministern tvingades avgå och Kreugers många företag
slumpades bort, främst till Wallenbergs och Handelsbanken. De delar
fortfarande på kontrollen över Ericsson.
I början av 1970-talet gick Skandbanken och Wallenbergs Enskilda Banken
samman. Tjugo år senare var den nära att gå omkull. Det var då SEB-aktien
till stor förvåning plötsligt kostade mindre än en varmkorv.
Det vände uppåt i sista stund sedan omvärlden fått klart för sig att staten i
alla lägen skulle ställa upp. Istället tvingades staten med 60 miljarder
kronor rädda PK/Nordbanken, som sysslat med ännu mer vettlös utlåning. Den
återförstatligades och blev sedan relativt välmående Nordea, pengarna kom
tillbaka efter ett decennium.
För två år sedan var det dags igen. Swedbank var riktigt illa ute, krisrykten
cirkulerade om SEB efter stora förluster i Baltikum.
Jag frågade då Peter Wallenberg, sfärens ålderman som fortfarande underställs
alla riktigt stora beslut, hur han fördelade skulden för att SEB två gånger
under hans tid varit i gungning. Jag gav honom fyra möjligheter:
Världskonjunkturen, svensk ekonomisk politik, bankens anställda direktörer och
Wallenberg själv.
”Det där sista kan du stryka, haha.”
”Men hur fördelar du skulden, orsaken?”
”Shit happens”, blev svaret som jag tre ytterligare gånger försökte få honom
att artikulera. Samma svar gång på gång, saker bara händer.
Så kanske det är. Inte ens de allra mäktigaste makthavarna känner något
ansvar. Men om de inte har något eget ansvar, utan allt som går snett är
andras fel, eller ingens – då finns ju ytterligare argument för att de inte
ska ha tiotalet miljoner i lön och bonus när de ökar utlåningen som sedan
ger baksmälla.
Aktierna i SEB och Swedbank är nu värda bara cirka en tredjedel av
noteringarna för mindre än fem år sedan. Pensionsspararna drabbas av den
största värdeminskningen.
Men vi får skylla oss själva eftersom vi låtit bankdirektörerna hållas. Vi
hade ju kunnat avsätta dem om vi bara orkat sälja andelarna och köpt egna
aktier, därefter tillsammans agerat på bolagens stämmor. Istället är det
gatudemonstranter på Wall Street i New York och annorstädes som står för det
högljudda motståndet, vilket knappast kommer att leda någon vart. Sådan är
kapitalismen: slöfockarna förlorar.