Slöfockarna förlorar

Henric Borgström.
Vid ett kafébord i Paris läser jag om att särskilt två franska storbanker hotas av storförluster på utlåning till Grekland, med risk för stora följdverkningar i hela det europeiska banksystemet. Att banker är i farozonen, det lever vi med från tid till annan.

Jag går förbi hotell Meurice på Rue Rivoli vid magnifika slottet Louvren. Det var där ledningen för Sveriges riksbank och Skandinaviska Banken väntade på världens då främste finansman, tändstickskungen Ivar Kreuger, lördagen den 12 mars 1932. Men Kreuger dök aldrig upp, han hittades i sin våning nere vid Seine skjuten i hjärttrakten. (För övrigt huserade ledningen för tyska ockupationsmakten på hotellet under andra världskriget.)

Riksbanken hade gjort undantag och lånat ut stora pengar till Kreuger, Skandbanken hade en tredjedel av sin totala utlåning till Kreugers många olika företag men ingen på banken hade gjort en sammanställning. Bankchefen fick fängelse, statsministern tvingades avgå och Kreugers många företag slumpades bort, främst till Wallenbergs och Handelsbanken. De delar fortfarande på kontrollen över Ericsson.

I början av 1970-talet gick Skandbanken och Wallenbergs Enskilda Banken samman. Tjugo år senare var den nära att gå omkull. Det var då SEB-aktien till stor förvåning plötsligt kostade mindre än en varmkorv.

Det vände uppåt i sista stund sedan omvärlden fått klart för sig att staten i alla lägen skulle ställa upp. I­stället tvingades staten med 60 miljarder kronor rädda PK/Nordbanken, som sysslat med ännu mer vettlös utlåning. Den återförstatligades och blev sedan relativt välmående Nordea, pengarna kom tillbaka efter ett decennium.

För två år sedan var det dags igen. Swedbank var riktigt illa ute, krisrykten cirkulerade om SEB efter stora förluster i Baltikum.

Jag frågade då Peter Wallenberg, sfärens ålderman som fortfarande underställs alla riktigt stora beslut, hur han fördelade skulden för att SEB två gånger under hans tid varit i gungning. Jag gav honom fyra möjligheter:

Världskonjunkturen, svensk ekonomisk politik, bankens anställda direktörer och Wallenberg själv.

”Det där sista kan du stryka, haha.”

”Men hur fördelar du skulden, orsaken?”

”Shit happens”, blev svaret som jag tre ytterligare gånger försökte få honom att artikulera. Samma svar gång på gång, saker bara händer.

Så kanske det är. Inte ens de allra mäktigaste makthavarna känner något ansvar. Men om de inte har något eget ansvar, utan allt som går snett är andras fel, eller ingens – då finns ju ytterligare argument för att de inte ska ha tiotalet miljoner i lön och bonus när de ökar utlåningen som sedan ger baksmälla.

Aktierna i SEB och Swedbank är nu värda bara cirka en tredjedel av noteringarna för mindre än fem år sedan. Pensionsspararna drabbas av den största värdeminskningen.

Men vi får skylla oss själva eftersom vi låtit bankdirektörerna hållas. Vi hade ju kunnat avsätta dem om vi bara orkat sälja andelarna och köpt egna aktier, därefter tillsammans agerat på bolagens stämmor. Istället är det gatudemonstranter på Wall Street i New York och annorstädes som står för det högljudda motståndet, vilket knappast kommer att leda någon vart. Sådan är kapitalismen: slöfockarna förlorar.

blog comments powered by Disqus

Författare: Henric Borgström
Publicerad 25 oktober 2011 23.30
Uppdaterad 25 oktober 2011 23.30

Henric Borgström
Ledarbloggen
Läsarpulsen
Toppnyheterna just nu