Från det att han var tio år skedde övergreppen allt oftare och de vuxna
uppmanade barnen att ha sex med varandra. Markus är uppvuxen i sekten
Familjen i Sverige.
Journalisten Charlotte Essén har skrivit boken Sektbarn som handlar om barn
som levt och lever i svenska sekter. Vem står på de här barnens sida, undrar
jag när jag läser om Jennifer, Maja, Markus, Joakim och Erik. De är uppvuxna
inom Jehovas vittnen, Familjen, Knutby Filadelfia och Hare Krishna.
I boken berättar vuxna som lämnat sekterna om sin uppväxt. Det är bitvis svår
läsning att ta till sig. De vittnar om systematiska övergrepp som en del av
vardagen, om skräcken för ledaren där dennes ord är lag och omkullkastar
föräldraansvaret, där spädbarn som inte tittar uppfostraren i ögonen när de
gråter blir ruskade och skakade, där influensa betyder att du syndat och
därmed får skylla dig själv, där kritiskt tänkande och ifrågasättande av
läran betyder att du är drabbad av demoner som måste drivas ut. Ungdomarna
berättar hur de tvingades att manipulera socialtjänst, lärare och
utomstående så att det aldrig skulle se ut som att de mådde dåligt. Att
lägga ut dimråder för att lura omgivningen blev ett sätt att hålla sekten
intakt.
Hur kan vi låta detta ske?
Antagligen för att vi vet så lite om sekter. Det finns alltid sektledare som
låter sig intervjuas när ämnet förs på tal. I intervjuerna påtalar de att
det som kommit fram är lögn. De säger att visst kan lättare aga någon
enstaka gång ha förekommit, men det var länge sedan och inget som
uppmuntras. När detta är sagt låter vi ofta saken bero. Visst finns det
eldsjälar som med alla till buds stående medel försöker hjälpa barnen men
utan rejäl forskning om sociologi, psykiatri och barns rätt i ryggen kan
resultatet aldrig bli tillfredsställande. Jag säger inte heller att det
alltid är dåligt att leva i en sluten religiös församling, men så länge vi
på utsidan inte har kunskap om vad som sker på insidan kan vi inte se till
att dessa barn får den hjälp som alla barn oavsett miljö har rätt till.
Det sker inte särskilt mycket forskning på området. För tio år sedan kom
utredningen I God Tro där flera tunga remissinstanser sade ja till
utredarens förslag om forskningsinsatser om barns situation i slutna
samfund, där råd och anvisningar till olika berörda personalkategorier
skulle utarbetas och en kontaktperson skulle utses för barnet vid
hemundervisning. Inget av detta hände.
År 2003 får dåvarande socialministern Berit Andnor (s) en fråga i riksdagen om
varför det inte händer något. Hon svarar att de väljer att inte gå vidare
med de förslag som lades fram och orsaken, enligt Andnor, är
remissinstansernas yttranden. Författaren Charlotte Essén menar att den
dåvarande socialdemokratiska regeringen helt enkelt struntade i utredningens
förslag och slutsatser.
Men vad händer nu? Det är en ny regering och fortfarande lever, enligt Essén,
omkring 20¿000 barn i olika sekter i landet. De här barnen lever i Sverige,
men alla är inte en del av vårt trygghetssystem. De lever utan insyn på
grund av det hemlighetsmakeri och den täta sammanhållning som vissa sekter
dikterar för sina medlemmar.
Sverige borde inrätta ett stödcentrum för avhoppade sektmedlemmar, likt de
kvinnojourer som finns. Många av de här personerna behöver hjälp att slussas
in i samhället. De kan behöva både praktisk och psykologisk hjälp.
Det finns sekter som stänger dörren för alla utomstående så att barnen inte
får hjälp. Men det är samhällets skyldighet att inte bara stå utanför och
konstatera att dörren är stängd. Vi måste hjälpa barnen att öppna den.
anna@anthibamedia.se