När Island förlorade sin ekonomiska bas, skapades också en strategisk obalans
i området.
Nu står Ryssland på ena sidan och Nato, här representerat av Norge, på den
andra och försöker öka sitt inflytande över denna allt väsentligare region.
De smältande isarna på Nordkalotten öppnar för nya transportvägar, tillgång
till nya fiskeområden och nya naturgas- och oljefynd, men också för ökade
utsläpp av klimathotande metangaser.
EU är, som så ofta, navelskådande och verkar inte riktigt ha fattat att det
krävs en övergripande syn på regionen. Medan EU kör fast i vad ett
eventuellt isländskt EU-medlemskap kan betyda för Lissabonfördraget, ligger
Norge och Ryssland helt i framkant i sin strategi.
Även islänningarna spelar på sin utsatta situation. När den isländske
presidenten Olafur Ragnar Grimsson i november förklarade att han kunde tänka
sig att låna ut Keflavik, flygbasen på Island som amerikanerna lämnade 2006,
till ryssarna som tack för deras generösa penninglån, blev Nato-Norge
chockat.
I åratal har norrmännen tjatat om Barents hav mellan Kirkenes och Kolahalvön,
där de utkämpar en seg gränstvist med Ryssland, utan att någon har lyssnat
med större intresse. Först nu har det norska begreppet High North fått
betydelse. Den norska hemsidan BarentsObserver vittnar om hur viktigt detta
är och hur High North vidgar sin famn från Barents hav till Kanada via
Island.
Den förre norske utrikesministern Thorvald Stoltenberg föreslår en nordisk
försvarsunion med särskild inriktning på nordliga Norden i sin rapport som
presenterades i måndags. Enligt Stoltenberg borde Finland och Sverige
patrullera isländskt luftrum. Island har självt inget försvar utan förlitar
sig på goda vänner och allierade.
Det var till Nato som islänningarna vände sig med en klagan när de blev
terroriststämplade av Storbritannien, för att London därmed skulle kunna
frysa de isländska tillgångar som fortfarande fanns i Storbritannien.
Det är Norge som bjuder på medlemskap i den norska kronan. EU fick redan för
ett år sedan trevare om medlemskap i euron, men på kommissionens
eurodirektorat rynkade man på näsan. Man ifrågasatte de enorma tillgångarna
i Islands banker och misstänkte att Island hade blivit ett pengatvättparadis.
Den nya isländska regeringen är splittrad i frågan om vilka som är landets
riktiga vänner i nöden. Medan presidenten ser mot Ryssland önskar den nya
statsministern, socialdemokraten Johanna Sigurdardottir, EU-medlemskap.
Finansminister Steingrimur Sigfusson från det rödgröna partiet vill dock inte
närma sig EU utan ser Norge och norska kronan som närmaste livboj. Det är
val till alltinget den 25 april, men innan dess kan frågan om medlemskap i
EU dryftas.
EU är lika delat i synen på medlemskap. Svenska regeringen håller på
utvidgning i alla väder. Island skulle stärka Norden geografiskt, kulturellt
och ideologiskt i EU, särskilt om det skulle betyda att Norge ifrågasatte
sitt utanförskap, menar en svensk EU-diplomat. För andra sydligare
medlemsländer ligger nya medlemmar långt, långt ner på önskelistan, särskilt
när det gäller ett land som ligger så långt bort i periferin att man knappt
kan föreställa sig det.
Men Island har redan förhandlat 75 procent av sitt anslutningsfördrag genom
EES-avtalet, som omfattar inre marknaden. EU-medlemskap 2011 för Island är
inte en orimlig tanke om inte Norge eller Ryssland kommer med ett mer
frestande anbud.
evsydow@skynet.be