I väntan på framtiden

Första gången jag skrev på dessa sidor var 2001, då tidningen fortfarande gavs ut i så kallat fullformat. Men man hade förstått att tabloidisering var ”framtiden”.

Jodå, också då var många, inte minst i medierna, oerhört upptagna av att, som det heter, ”ta” verksamheter ”in i framtiden”. Fort skulle det gå, utvecklingen skulle kännetecknas av ”ständig förändring”.

Även papperstidningsjournalister anammade glatt det självspäkande uttrycket ”gammelmedier”, i kontrast till den positivt laddade etiketten ”sociala medier”. Nätet var nämligen biljetten till framtiden och journalistikens överlevnad.

Man skulle bara, alldeles strax, lösa den lilla detaljen med att ta betalt.

Det var för all del inte bara journalistik som i ilfart skulle forslas till framtiden. Omorganisation blev ett permanent tillstånd i arbetslivet, det beprövade fick bakåtsträvarstämpel jämfört med alla nya, påfallande ovetenskapliga, sätt att arbeta.

Ja, de senaste tio åren har flexibilitetsspöket hemsökt de flesta sektorer. Kärnverksamheter, själva jobbet, har hamnat i skuggan av diffusa företeelser som målstyrning, policydokument och strategier. Ingen arbetsprocess är numera för obetydlig för att förses med en egen ”vision”.

Att ”ligga i framkant” (förstadiet till framtiden) har därför krävt sina modiga konsultmiljoner. Konsulterna traskar från bransch till bransch, de upptäckte snabbt att det gick att sälja in exakt samma förnyelsekoncept till både försäkringsbolaget och hemsjukvården.

Läkare får tillbringa arbetstid med att ta fram ”ledord”; powerpointdjupsinnigheter som ”patienten i cent­rum”. Journalister åker på konferenser där man till slut enas om att göra ”framtidens (vad annars?) tidning”.

För att fördriva väntan på den rätta framtiden har vi också gått in i mätandets tid, det mesta ska underkastas kvalitetskontroller och kvalitetssäkring. Somliga verkar tro att mätandet i sig förbättrar kvaliteten, som om diagnosen skulle bota sjukdomen.

Inför den hägrande framtiden har alla branscher ägnat sig åt att spara och slimma. Sparpaketen har dekorerats med slirigt pratpynt; som att nedskärningarna inte alls kommer att påverka kvaliteten. Vilket inte är särskilt trovärdigt, oavsett om det gäller sjukvård eller journalistik.

Tio år är en lång tid, men somligt är sig väldigt likt. Precis som då hör jag mediechefer ivrigt prata om den där lilla haken, att hitta betalningsmodeller på nätet och noterar hur chefer i andra branscher lägger sin verksamhet i händerna på ännu en konsult som förväntas ha nyckeln till framtidens pärleport.

Man har nästan inte hjärta att tala om för de konsult-och-strategifrälsta att framtiden inte bara är omöjlig att förutsäga utan att den av lätt insedda skäl aldrig går att nå. Det är liksom det som är både förbannelsen och välsignelsen med just framtiden: att vi aldrig kan ta oss själva eller något annat in i densamma.

Jag vill till sist önska ett gott nytt år och tacka alla läsare som under åren hört av sig med både vänliga och arga, men alltid tankestimulerande kommentarer.