För den som inte vet är Wordfeud ett Alfapet som spelas i mobilen, det har
snabbt fått genomslag, lite som sudoko, surdeg och löpning. Också fusk-appen
har blivit en framgång, den programmerande tjugoåringen räknar med att kunna
betala en del av studielånet med det han tjänar på nedladdningarna.
I en intervju i Dagens Nyheter får han frågan om inte appen ”tar bort lite av
spelets spänning?”. Men den blivande civilingenjören tycker inte det: ”Utan
den vinner jag inte.”
Frågan är förstås vad det är för slags seger om man fuskar. Det är väl ungefär
det man undrat när idrottsstjärnor som Johann Mühlegg och Ben Johnson blev
världsbäst, med hjälp av dopning. Och för att ta ett mindre kriminellt
exempel undrade jag ofta över en tävlingsinriktad äldre släkting som
undantagslöst försökte fuska sig fram i sällskapsspel som Kinaschack och Fia
med knuff.
Nej, det är inget nytt att strävan efter förstaplatser kan få somliga att
hemfalla åt fusk. Det som däremot framstår som nytt med fusk-appen är att
den inte är något som den ansvarige ertappas med, tvärtom. Upphovsmannen
framträder istället stolt med namn och bild, för att berätta om vad som
också av journalisten beskrivs som en kul grej och smart affärsidé.
Nu behöver det naturligtvis inte betyda särskilt mycket för något slags allmän
moraluppfattning, varken hur en tjugoårig student eller de som laddar ner
fusk-appen förhåller sig till detta harmlösa tidsfördriv. Men jag är inte
säker.
Nyligen har det, återigen, rapporterats om en ökning av antalet studenter som
fuskar på tentor. Ökningen antas bero på att metoderna att upptäcka fusket
har blivit bättre. Det brukar också påpekas att fusk alltid förekommit, men
att det blivit lättare att låna från andra, på internet. Så gjorde också
naturfotografen som laddade ned lodjursbilder för att få mer spännande foton
från småländska skogar. I det fallet blev avslöjandet en yrkesmässig och
personlig katastrof för fotografen i fråga. Och jag antar att de flesta
tentafuskande studenter skäms, om de upptäcks. Men nej, jag är inte säker.
Det offentliga samtalet vimlar av prat om ”värderingar” och ”värdegrund”,
samtidigt som det är tämligen osäkert både vad det innebär och hur
värderingar formas och förändras. Kolumnisten David Brooks skrev häromveckan
i Dagens Nyheter om hur gruppen har varit ”den bärande moraliska enheten”
under de flesta epoker, ”men nu föranleds allt fler att anse att den fritt
kringflytande individen är den bärande moraliska enheten”. Och varför inte,
i en individualistisk tid där man själv anses kunna bestämma över sitt liv
och sin kropp, varför ska inte också ”moral” vara något man kan klippa och
klistra ihop, ladda ned någonstans ifrån, för maximering av den alldeles
egna nyttan? Den som, i likhet med Wordfeudspelarna, är intresserad av ord,
men också av vad de betyder kan åtminstone konstatera att
fusk-app-programmeraren har etablerat en egen och för många ny tolkning av
begreppet ”vinna”.
marielouise.samuelsson@comhem.se