Irans drama är också Sveriges

I Brännpunkten.
Den tragedi som nu utspelas inför våra ögon i Iran är också en svensk tragedi. Tyvärr ger väl varje timme vid handen att åtminstone inte denna akt kommer att sluta lyckligt utan att teokraterna i Teheran kommer att fortsätta att förtrycka massorna.

Det är i allra högsta grad ett drama som berör Sverige. Inte så att vi eller våra diplomater kan göra särskilt mycket för att påverka utvecklingen, men idag finns det tiotusentals svenskar med familjeband till Iran. Detta har förändrat villkoren för umgänget nationer emellan. Och inte bara det: få accepterar längre att totalitära ledare behandlar sitt folk hur som helst och sedan gömmer sig bakom prat om nationalstatens okränkbarhet och absoluta suveränitet. På så sätt är vi mitt inne i en politisk eller ideologisk globalisering som fortsätter nu när den ekonomiska för tillfället verkar ha kommit av sig.

Det politiska ledargarnityret i Teheran har handlat likadant som kollegerna i Burma gjorde härförleden: de har indignerat protesterat mot utländska politikers skarpa kritik. De gömmer sig bakom den ålderstigna och numera skröpliga tanken att stater har rätt att utan inblandning utifrån göra vad som helst med sina medborgare. Men mänskliga rättigheter och demokratiska värden respekterar inte längre nationella gränser.

Denna förändring har flera orsaker, men en är att burmeser och iranier (och kineser och kubaner och nordkoreaner) är spridda överallt i världen och att dessa har behållit banden med sitt gamla hemland. Eller kanske skall jag säga andra hemland.

Nationalitet är inte längre ett entydigt antingen eller utan kan vara mångtydig och flytande. Allt flera kan utan problem leva med dubbla lojaliteter. Svensk utrikespolitik måste anpassa sig till denna nya värld. När utrikesminister Carl Bildt gör uttalanden representerar han många svenskar med familjemedlemmar i Iran.

De stora länderna kan inte bara tyst se på vad som händer utan måste ta till de medel som finns för att försvara frihetliga ideal överallt där de förtrampas och göra det utan att bry sig om påstått okränkbara gränser.

Tanken bakom FN var ett försiktigt steg mot denna världsordning, men världsorganisationen har inte kunnat leva upp till dessa förhoppningar utan har snarare blivit ett organ där envåldshärskare klandrar västerländska demokratier.

Så nu är det upp till demokratierna att visa att de faktiskt tror på vad de säger. Inte så att de omedelbart och överallt militärt kan eller bör intervenera, men det finns gott om andra medel – ekonomiska, politiska – att ta till för att visa att totalitära tilltag inte längre accepteras.

Jag är medveten om att det just nu inte är möjligt att utifrån störta mullorna och ayatollorna. Denna akt i det iranska dramat kommer inte att få sin happy ending. Den enda trösten är väl – och det är inte mycket till tröst – att det inte är sista akten.

Ser man lite tillbaka visar det sig att historien om än haltande och stapplande går åt rätt håll: demokratier blir vanligare medan diktaturerna en efter en försvinner. Somliga tyranner hamnar till och med i fängelse innan de dör.

Så ayatollorna kan kanske sova gott i natt. Men det finns goda skäl att hoppas att den ostörda sömnen inte skall bli långvarig.

rudbeckwords@telia.com

Författare: Carl Rudbeck
Publicerad 29 juni 2009 00.14
Uppdaterad 29 juni 2009 00.15

I Brännpunkten
Ledarbloggen
Läsarpulsen
Toppnyheterna just nu