Det är i allra högsta grad ett drama som berör Sverige. Inte så att vi eller
våra diplomater kan göra särskilt mycket för att påverka utvecklingen, men
idag finns det tiotusentals svenskar med familjeband till Iran. Detta har
förändrat villkoren för umgänget nationer emellan. Och inte bara det: få
accepterar längre att totalitära ledare behandlar sitt folk hur som helst
och sedan gömmer sig bakom prat om nationalstatens okränkbarhet och absoluta
suveränitet. På så sätt är vi mitt inne i en politisk eller ideologisk
globalisering som fortsätter nu när den ekonomiska för tillfället verkar ha
kommit av sig.
Det politiska ledargarnityret i Teheran har handlat likadant som kollegerna i
Burma gjorde härförleden: de har indignerat protesterat mot utländska
politikers skarpa kritik. De gömmer sig bakom den ålderstigna och numera
skröpliga tanken att stater har rätt att utan inblandning utifrån göra vad
som helst med sina medborgare. Men mänskliga rättigheter och demokratiska
värden respekterar inte längre nationella gränser.
Denna förändring har flera orsaker, men en är att burmeser och iranier (och
kineser och kubaner och nordkoreaner) är spridda överallt i världen och att
dessa har behållit banden med sitt gamla hemland. Eller kanske skall jag
säga andra hemland.
Nationalitet är inte längre ett entydigt antingen eller utan kan vara
mångtydig och flytande. Allt flera kan utan problem leva med dubbla
lojaliteter. Svensk utrikespolitik måste anpassa sig till denna nya värld.
När utrikesminister Carl Bildt gör uttalanden representerar han många
svenskar med familjemedlemmar i Iran.
De stora länderna kan inte bara tyst se på vad som händer utan måste ta till
de medel som finns för att försvara frihetliga ideal överallt där de
förtrampas och göra det utan att bry sig om påstått okränkbara gränser.
Tanken bakom FN var ett försiktigt steg mot denna världsordning, men
världsorganisationen har inte kunnat leva upp till dessa förhoppningar utan
har snarare blivit ett organ där envåldshärskare klandrar västerländska
demokratier.
Så nu är det upp till demokratierna att visa att de faktiskt tror på vad de
säger. Inte så att de omedelbart och överallt militärt kan eller bör
intervenera, men det finns gott om andra medel – ekonomiska, politiska – att
ta till för att visa att totalitära tilltag inte längre accepteras.
Jag är medveten om att det just nu inte är möjligt att utifrån störta mullorna
och ayatollorna. Denna akt i det iranska dramat kommer inte att få sin happy
ending. Den enda trösten är väl – och det är inte mycket till tröst – att
det inte är sista akten.
Ser man lite tillbaka visar det sig att historien om än haltande och
stapplande går åt rätt håll: demokratier blir vanligare medan diktaturerna
en efter en försvinner. Somliga tyranner hamnar till och med i fängelse
innan de dör.
Så ayatollorna kan kanske sova gott i natt. Men det finns goda skäl att hoppas
att den ostörda sömnen inte skall bli långvarig.
rudbeckwords@telia.com