Att se tidigare ideologiskt övermodiga nyliberaler krypa till korset med böner
till statsmakten om hjälp skänker förstås djup tillfredsställelse. Den
glädjen får alla hyllare av marknadsekonomin bjuda dess kritiker på. Men
kapitalismens försvarare har också skäl att idka självkritik. Finanskriserna
är ytterst en fråga om moral. Alltför sällan, alltid för sent, ägnar sig
marknadsekonomins aktörer, inom finans- och banksektorerna, i näringsliv och
politik, bland ekonomijournalister och ledarskribenter, åt den aspekten. De
hyschar för den obehagligaste delförklaringen till dagens elände. Girigheten.
Den senaste veckan anas en förändring. Dagens Nyheters ekonomikommentator
Johan Schück har talat om ”hänsynslös vinsthunger, överdriven skuldsättning
och allt för högt risktagande” som en viktig förklaring. Han har dessutom
pratat med Proventus VD Daniel Sachs. Sachs säger att ”Vi kan inte lämna det
kritiska granskandet av kapitalismens utveckling till dem som är emot
marknadsekonomi”. Kloka ord.
I Finland intervjuades i veckan förre riksbankschefen Sirkka Hämäläinen. Hon
fick jobbet mitt under landets djupa kris i början av 1990-talet. Hon tycker
sig se delvis samma bakgrund då som nu: ”Beslutsfattarna inom politiken hade
en fruktansvärd aptit på tillväxt och investerare, bank- och finansfolk,
låntagare och konsumenter bars av en väldig girighet att berika sig.”
Till och med The Economist, marknadsprincipernas riddarvakt, drar öronen åt
sig. I en ledare klandras bland andra de alltför profithungriga och
innovativa fixarna på försäkringsjätten AIG:s finansdivision. Deras
övertramp har lett till att ”vi som alltid stöttat finanskapitalismen ... är
nu blottade för argumentet att allt vad det systemet åstadkommit är att ett
fåtal tvivelaktiga finanshajar berikat sig”. Ett argument tidningen menar må
vara delvis sant, men inte är heltäckande som beskrivning av dagsläget.
Somliga ivrare för kapitalismen hävdar att moral inte har med saken att göra.
Marknaden är i sig själv neutral och amoralisk och dess aktörer bara lydiga
tjänare eller smörjnissar. En glad och fiffig smörjnisse gynnar
systemet/marknaden, som i sin tur gynnar samhället och så vidare.
Den som tycker så borde studera två av den moderna nationalekonomins
portalfigurer, John Maynard Keynes och F A Hayek.
Keynes lärde på 1930-talet om offentliga insatser som korrigering när
marknaden hamnat i djup depression. I grunden såg Keynes ”kärleken till
pengar” som en samhällelig cancersjukdom.Vilket inte hindrade honom från att
själv vinna och förlora stora pengar på aktiespekulationer. I
ekonomiprofessorn Robert Skidelskys prisade biografi över Keynes skildras
hur han betraktade både ekonomivetenskapen och samhället i ljuset av etiska
principer. Keynes hade rötter i en viktoriansk moral där kapitalismen på
sikt antogs ha en fostrande eller restriktiv inverkan på individens begär.
De hejdlösa låt-gå-liberaler som misstror John Maynard Keynes tro på
offentliga ingrepp i marknaden får heller ingen tröst hos hans klassiske
motdebattör från 1930-talet. Österrikaren F A Hayeks
Vägen till träldom är visserligen ett brinnande försvarstal för den fria
marknaden, som värn mot en gradvis anpassning till en totalitär statsmakt à
la Hitler eller Stalin. Men också Hayek underströk att ”moral nödvändigtvis
är en fråga om personligt uppträdande”, att individen inte kan friskriva sig
detta ansvar med hänvisning till något som helst övergripande system. Det må
kallas staten, nationen, rasen eller marknaden.
Man kunde önska att fler av kapitalismens vänner idag högljutt fördömer vad
dess största akademiska lärofäder såg som dess hot: omoral och girighet.
bengt.lindroth@comhem.se