Sahlins möjligheter att välja en tillvaro som de flesta andra bara kan hoppas
på om de är lyckosamma när de skrapar trisslotter sammanfaller dessutom med
ett utbrott av den återkommande diskussionen om politikerpensioner och
riksdagsledamöternas inkomstgaranti.
En annan avgången politiker från ett annat arbetarpartis toppskikt är Kristina
Axén Olin, fram till 2009 andre vice ordförande i Moderaterna. Axén Olin är
född 1962 och har inte heller hon en tanke på att jobba igen, åtminstone
inte med något vanligt jobb. I en intervju i en av Stockholms
gratistidningar utvecklade hon nyligen sina tankar kring detta. Att det var
väl inte mer än rätt att hon, som slitit så hårt i politiken, fick ta det
lugnt, odla sina intressen och hinna umgås med familj och vänner.
Vad är det då som gör att erfarna proffspolitiker som Sahlin och Axén Olin i
sin personliga praktik väljer att avvika från den tvärpolitiskt anbefallna
och heliga arbetslinjen?
Det de säger går ju på tvärs mot det rådande idealet, den hjältebild som
statsminister Fredrik Reinfeldt (M) upprepar och som också
Socialdemokraternas partiordförande Håkan Juholt använder; ”de som varje
morgon går upp och går till sitt arbete”. Den så kallade arbetslinjen har
som bekant fått religiösa övertoner, sysselsättningen är paradiset och
utanförskapet dess helvetiska motsats.
Detta ska gälla i, som det heter, slott och koja. När kungahusets existens ska
legitimeras är argumentet inte något upphöjt majestätiskt, utan det där att
kungen minsann arbetar så hårt (för Sverige). I den beramade TT-intervjun
lovade han dessutom att arbeta ännu hårdare.
Man kan därför se Sahlin och Axén Olin som representanter för en avvikande
elit, som inte begriper att deras välbetalda långledigheter uppfattas som
stötande, inte bara av dem som slitit hårt i sämre avlönade yrken.
Eller också skulle man faktiskt kunna se dem som ovanligt ärliga och rentav
folkliga företrädare för ett utbrett, men undertryckt ideal. För hur många
skulle vilja ha ett nio-till-fem-jobb, fem dagar i veckan (inklusive den
obetalda övertid som få kommer undan) om de exempelvis hade Sahlins
ekonomiska förutsättningar?
Skulle inte i själva verket många välja att istället göra saker som de, som
Sahlin uttrycker saken, ”brinner för”?
Man kan därför också hävda att Sahlin och Axén Olin visar på det absurda i att
det moderna och genomorganiserade arbetslivet har kommit att förutsätta att
människor tillbringar alltmer av sin tid och sina liv på jobbet.
Detta trots att vi nu egentligen skulle kunna åtnjuta en utveckling i motsatt
riktning – tekniska landvinningar och annan rationalisering borde rimligen
ha inneburit allt mindre av arbete.
Men så blev det alltså inte. Långa dagar på jobbet är inte heller enbart
försörjning, utan också identitet och status.
Och möjligen skulle det där med statusen kunna förklara varför det är närmast
omöjligt att föreställa sig att två avgångna manliga toppolitiker offentligt
skulle tala ut om hur de njuter av att göra i princip ingenting.