Detta beskrivs i Björn af Kleens innehållsrika bok Jorden de ärvde som
innehåller mängder av uppslag för politiska journalister och debattörer.
Man kan, exempelvis, relatera fideikommissbildning till det omsusade
kronprinsessbröllopet och diskussionerna om monarkins odemokratiska
otidsenlighet. Men numera råder åtminstone könsneutral tronföljd,
kronprinsessan Victoria kan bli drottning. Gällande fideikommissens relation
mellan stat och fideikommissarier däremot gäller fortfarande att endast den
förstfödde sonen kan ärva, en dotter får aldrig överta familjegodset.
Fideikommissen är mycket riktigt en kvarleva från 1600-talet, ett sätt att
hålla samman förvärvade egendomar, som inte får delas och sälJas.
Efter franska revolutionen började denna arvsform att uppfattas som
otidsenlig, fideikommissen avvecklas i Europa, i Sverige införs 1810 ett
förbud mot att bilda nya sådana. Men därefter kan avvecklingen sägas ha gått
trögt, medan andra länder upplöser samtliga fideikommiss bevaras de i
Sverige. Orsakerna varierar, de anses vara ”mönsterjordbruk”, på 1960-talet
beslutar riksdagen om avveckling, men urkunderna kan förlängas på grund av
”synnerligen kulturhistoriskt värde”. Trettio år senare vänder
avvecklingsvindarna, Björn af Kleen skriver om en ”fideikommissrenässans,
orkestrerad av Fideikommissnämnden och sanktionerad av kulturmedvetna
socialdemokrater”.
Erik af Petersens, advokat och yngre son i den familj som äger fideikommisset
Erstavik, ger i boken en förklaring; ”Såssarna hatar småborgare, borgare och
egna företagare, men älskar storgodsägare, storfinans och adel.”
Ja, Jorden de ärvde ger intressanta aspekter på socialdemokratisk realpolitik
i förhållande till privilegiebevarande fideikommiss, men det är också en
fascinerande inblick i hur det är att födas in i den jordägande adeln, där
man fostras med att ”livet är orättvist”, en i syskonskaran får allt,
samtidigt som denne enligt samma obsoleta urkunder måste lösa ut sina
syskon.
Jorden de ärvde handlar mycket om ett känslosamt förhållande till ägorna och
marken, en genuin omsorg om det där kulturhistoriska, men också ett slags
besatthet. Det kan tyckas som en speciell värld, men den här boken ger också
åtminstone viss förståelse för marktvister i betydligt mer blygsam skala.
Man behöver inte gå till historierna i TV3:s Grannfejden för att veta att
det kan uppstå bisarra och primitiva bråk om futtiga kvadratmetrar mark. En
advokat jag känner hävdar att den sortens infekterade fejder (ofta lika
ärftliga som ett fideikommiss) endast kan uppstå ”på landet”, att det inte
händer i storstäder. Jag är inte lika säker, jag tror bara att stadsbor
bråkar om annat, om tvättstugan och, som vid misshandelstragedin i
Landskrona, om parkeringsplatser.
En av många möjliga läsningar av Björn af Kleens bok är att den visar på det
komplicerade förhållandet till det vi, ibland på oklara grunder, uppfattar
som vårt rättmätiga utrymme på jorden.
marielouise.samuelsson@comhem.se