Mitt vackra Rosengård

Jag och mina kamrater frågade läraren häromdagen varför du kallas för Rosengård. Jag föreställde mig att det var på grund av mängden rosor på gårdarna. Vi hoppades på ett positivt svar för att känna oss stolta. Blommor är trots allt vackra.

Det vi hör är nästan bara negativt. Är det vi som förstörde det fina med dig när vi flyttade in, och är det därför du numera kallas för ’problemområde’?”

Länge undrade jag varför de boende fick bära skulden och straffades kollektivt för händelserna i stadsdelen.

Straffet: att reparera bilden av området.

Vi visade mångkulturens olika färger som skulle föreställa de vackra rosorna. Vi brevväxlade med svenska elever från andra skolor. Vi gjorde olika skolprojekt och började skriva i Rosengårdstidningen för att motbevisa mediebilden.

Vi suddade bort det som andra klottrat. Trots att de som rengjorde var fler var det de som fördärvade som syntes mest.

De motiverade tröttnar på att avtjäna straff för and­ras göromål och kanske är det därför de flyttar om de kan. Det finns också de som fångas i isolering och frust­ration. Jag sympatiserar inte med dem som förstör men har lärt mig att soprumsbränder delvis beror på mediernas uppmärksamhet.

En Rosengårdsbo:

”Om du får höra att du är dålig hela tiden börjar du tro på det till slut.”

Människor behöver beröm och jag tänker på hur en del pedagoger återkopplar till skolarbeten. Två positiva åsikter för varje negativ är regeln. Negativ kritik för att vi ska bli bättre och positiv för att motivera oss.

Idag är jag glad över att många medier blivit mer medvetna om konsekvenserna av vinklingen.

Som journalist överraskades jag av redaktionschefernas försiktighet med den snedvridna bilden av ”invandrartäta” områden. De gör rätt i att tänka två gånger med tanke på att många skapar sig en bild av förorten med hjälp av medier.

Rosengård är en stadsdel i Malmö där det händer mycket positivt. Om en soptunna brinner i en annan stadsdel skulle medierna inte rapportera om det. Det handlar om att behandla alla stadsdelar likadant, menar Malmö kommuns informatör Jenny Ränslöw.

Det krävs mycket arbete för att göra platsen attraktiv och de boende stolta över sitt område. Kanske skulle jag inte ha flyttat därifrån ifall det gick att få jobb med Rosengård som bostadsort. Och kanske skulle jag då ha lyckats lära många att visa sina känslor genom pennan.

Men jag är optimistisk och tror ändå att Rosengård kommer att bli en plats som folk vill flytta till. Inte bara för att kommunen satsar på att bygga nytt utan för att man börjar inse Rosengårds potential och äntligen vill utnyttja invånarnas unika kunskaper. Att inte bortse från det goda börjar göra skillnad.

Medierna bör dock inte glömma bort sin uppgift att rapportera både det som är bra och det som är dåligt. Det skulle oroa mig om journalisternas medvetenhet ledde till motsatsen: att de inte vågade förmedla.

För att undvika fördomar måste jag som journalist försöka besvara frågan varför och fördjupa mig i ämnet.

midia.osman.taha@folkbildning.net