Naiva reaktioner på näthatet

I Brännpunkten.
Man skulle kunna tala om yrvaken naivitet i att det finns mediechefer och politiker som först nu, efter terrordåden i Norge, verkar inse problemet med anonyma nätkommentarer.

En naivitet som tog sig uttryck i att man inte från början valde att enbart befatta sig med inlägg där avsändaren är känd, åtminstone för redaktionen. Vilket är självklart när det gäller traditionella insändare.

Anonymiteten innebär att man inte kan tala om dialog eller ens kommunikation. Argumentet att anonymitet behövs för att någon ska våga tipsa om missförhållanden faller platt. Både journalister och mediekonsumenter vet mycket väl att den sortens anonyma tips alltid har kunnat lämnas via telefon eller varför inte via ett pappersbrev.

Den naiva hållningen att invitera precis alla till en hämningslös pratfest påminner en hel del om tonåringar som ordnar fest i föräldrafritt hem och för sent inser att några, garanterat, kommer att förstöra både partyt och inredningen.

Men förklaringen till att de anonyma kommentarsmöjligheterna har fått expandera ohämmat är givetvis inte bara naivitet.

Det hör också ihop med att medieföretagen är affärsdrivande och att antalet nätklick och kommentarer betraktas som annonsörslockande valuta.

Det har därför varit viktigt att öka trafiken till nätupplagorna, artiklar listas under rubriker som mest lästa, mest kommenterade. Redaktionernas intresse för själva innehållet i kommentarerna har (före Norge) inte varit alltför aktivt. Kring detta finns de som menar att journalisterna borde vara mer ”på nätet”, man dammar av den gamla frasen att det är viktigt att ”ta debatten”, också med de anonyma, också med de mest hätska och oförskämda.

Men dagens slimmade mediehus har knappast råd att avsätta journalister för att ta sig an vad som garanterat vore ett tämligen smutsigt evighetsjobb. Också frånsett det är pratet om att ”ta debatten” märkligt. Det är ju få som hävdar att det är viktigt att ”ta debatten” om man får ett anonymt telefonsamtal där någon vräker ur sig förolämpningar, konspirationsteorier och rasistiskt tankegods.

Och tror någon verkligen att det går att tala en näthatare till rätta? Om journalister skulle ägna sig åt att liksom åsiktsnattvandra på nätet?

Efter händelserna i Norge har alltså flera medier helt stängt av kommentarsfunktionen, andra tillåter inte längre anonyma inlägg. Och reaktionerna på nyordningen handlar förstås en hel del om censur, nättrollen är överlyckliga över att få vatten på elit-hatar-kvarnen. Det stärker den offerroll som länge odlats, i skydd av mediers och andras aningslösa tro på att världen blir bättre, bara alla ”får säga sitt”. Lika med vadsomhelst.

Och i debatterna om kommentarerna saknas, som vanligt, insikt om de tekniska begränsningarna. Medierna har utvecklat en påfallande blindhet för att det finns många som inte, till skillnad från journalister, kan hänga framför datorn på arbetstid. Eller som råkar bo i en del av landet där det fortfarande inte finns bredband. Att strunta i den aspekten är ungefär lika naivt som att tro att det finns något konstruktivt eller rentav demokratiskt i anonyma kommentarer på nätet.

blog comments powered by Disqus

Författare: MarieLouise Samuelsson
Publicerad 7 september 2011 23.30
Uppdaterad 7 september 2011 23.30

Taggar
I Brännpunkten
Ledarbloggen
Läsarpulsen
Toppnyheterna just nu