En naivitet som tog sig uttryck i att man inte från början valde att enbart
befatta sig med inlägg där avsändaren är känd, åtminstone för redaktionen.
Vilket är självklart när det gäller traditionella insändare.
Anonymiteten innebär att man inte kan tala om dialog eller ens kommunikation.
Argumentet att anonymitet behövs för att någon ska våga tipsa om
missförhållanden faller platt. Både journalister och mediekonsumenter vet
mycket väl att den sortens anonyma tips alltid har kunnat lämnas via telefon
eller varför inte via ett pappersbrev.
Den naiva hållningen att invitera precis alla till en hämningslös pratfest
påminner en hel del om tonåringar som ordnar fest i föräldrafritt hem och
för sent inser att några, garanterat, kommer att förstöra både partyt och
inredningen.
Men förklaringen till att de anonyma kommentarsmöjligheterna har fått
expandera ohämmat är givetvis inte bara naivitet.
Det hör också ihop med att medieföretagen är affärsdrivande och att antalet
nätklick och kommentarer betraktas som annonsörslockande valuta.
Det har därför varit viktigt att öka trafiken till nätupplagorna, artiklar
listas under rubriker som mest lästa, mest kommenterade. Redaktionernas
intresse för själva innehållet i kommentarerna har (före Norge) inte varit
alltför aktivt. Kring detta finns de som menar att journalisterna borde vara
mer ”på nätet”, man dammar av den gamla frasen att det är viktigt att ”ta
debatten”, också med de anonyma, också med de mest hätska och oförskämda.
Men dagens slimmade mediehus har knappast råd att avsätta journalister för att
ta sig an vad som garanterat vore ett tämligen smutsigt evighetsjobb. Också
frånsett det är pratet om att ”ta debatten” märkligt. Det är ju få som
hävdar att det är viktigt att ”ta debatten” om man får ett anonymt
telefonsamtal där någon vräker ur sig förolämpningar, konspirationsteorier
och rasistiskt tankegods.
Och tror någon verkligen att det går att tala en näthatare till rätta? Om
journalister skulle ägna sig åt att liksom åsiktsnattvandra på nätet?
Efter händelserna i Norge har alltså flera medier helt stängt av
kommentarsfunktionen, andra tillåter inte längre anonyma inlägg. Och
reaktionerna på nyordningen handlar förstås en hel del om censur, nättrollen
är överlyckliga över att få vatten på elit-hatar-kvarnen. Det stärker den
offerroll som länge odlats, i skydd av mediers och andras aningslösa tro på
att världen blir bättre, bara alla ”får säga sitt”. Lika med vadsomhelst.
Och i debatterna om kommentarerna saknas, som vanligt, insikt om de tekniska
begränsningarna. Medierna har utvecklat en påfallande blindhet för att det
finns många som inte, till skillnad från journalister, kan hänga framför
datorn på arbetstid. Eller som råkar bo i en del av landet där det
fortfarande inte finns bredband. Att strunta i den aspekten är ungefär lika
naivt som att tro att det finns något konstruktivt eller rentav demokratiskt
i anonyma kommentarer på nätet.