De som välkomnar mig är taxichaufförer, servitörer, människor som jag börjar
tala med på caféer eller barer. Främlingar – och ändå inte. De tar för givet
att vi har något gemensamt: att jag delar drömmen om Amerika. Det är därför
de gratulerar mig till att jag har lyckats ta mig hit. Kanske är det rent av
därför jag är välkommen.
Den självgoda amerikanska nationalismen provocerade mig först. Sedan började
generositeten sakta nöta ner min svenska skepsis. Kalifornien tar emot
ungefär 300 000 invandrare årligen. Invånare med ickeamerikansk bakgrund
utgör mer än halva befolkningen – och då är inte de närmare två miljoner
illegala invandrare som beräknas finnas i delstaten inräknade. Spansktalande
är en betydligt större grupp än de som kallas ”vita” i amerikansk
folkräkning. Andelen invånare med annan etnisk bakgrund än amerikansk växer
varje år. Ändå hälsas nya invånare hjärtligt välkomna att dela den
amerikanska drömmen.
Jag började fundera på vad som har gått snett när nationalism blir liktydigt
med intolerans, vilket verkar vara fallet i Sverige och Europa.
Vad är en nation? Det är inte ett land med geografiska gränser, utan en
gemenskap. Något givet svar på hur den gemenskapen skall definieras finns
inte. Faktorer som ett gemensamt språk, en gemensam historia och kultur
brukar vara centrala. Man kan även hänvisa till religion och etnicitet för
att definiera en nation – eller så kan man avstå. Valet är fritt.
Nationen är heller inte statisk. Alla som ser sig som svenskar bidrar till
morgondagens definition av den svenska nationen – oavsett vilket land de
föddes i. Den gemensamma historien skrivs varje dag, den gemensamma kulturen
söker ständigt nya former. Väljer man att se till modern tid, från
1950-talet och framåt, så präglas den svenska nationen av utbyte med andra
länder och av öppna gränser.
Det perversa i Sverigedemokraternas nationalism är att nationen ses som ett
historiskt faktum, något som vi kan återupprätta eller återvända till. Den
synen på nationen delar de med bland annat nazister – det rör sig om en
reaktionär nationalism.
Åter till USA. Kanske kan den amerikanska nationalismen vara inkluderande för
att det är så tydligt vad man förväntas dela: en dröm om en stat av fria
medborgare som har samma möjligheter och rättigheter att bli sin egen lyckas
smed. Svårare är det inte.
Finns det en svensk dröm som är lika självklar och inkluderande?
Drömmen om ett folkhem möblerat av Ikea där medlemmarna bär kläder från H&M.
Helt och rent, men inget märkvärdigt. Där människor lever i jämlikhet,
öppenhet och tolerans oavsett etniskt ursprung eller sexuell läggning.
Den drömmen om Sverige är inte så dum. Och även drömmar hör till det nationer
byggs av. Kanske borde vi bli bättre på att, likt amerikanerna, uttala den
drömmen och känna stolthet?
nicericsson@gmail.com