Nu måste försvarspolitiken omprövas och försvaret få mer pengar, krävde
folkpartiledaren Jan Björklund i Ekot: ”Min bedömning är att det vore
olyckligt om Sverige i den situation som nu har uppkommit fortsätter att
skära ner och lägga ner förmåga i vårt försvar.”
Björklund får eldunderstöd från försvarspolitiska debatthökar som Johan
Tunberger och Bo Pellnäs. Den ryska björnen är tillbaka på scenen, argare än
någonsin. Omdaningen av det svenska försvaret har byggt på önsketänkande och
fagra drömmar om en fredligare värld och ett snällt och demokratiskt
Ryssland. Nu visar sig verkligheten från en helt annan, och mindre
tilltalande, sida.
Även från moderaterna kommer signaler om att nya, ljusare tider kan vara att
vänta för en ekonomiskt hårt trängd ÖB:
”Ryssland har tagit ännu ett steg i fel riktning. Det visar att vi måste ha
ett bättre insatsförsvar än i dag. Kostar det mer pengar har jag inga
problem med det”, säger Karin Enström, moderat ledamot av försvarsutskottet.
Återstår att se om finansminister Anders Borg (m) delar den uppfattningen. Jag
hoppas det inte.
För det första tror jag inte på att mer pengar till försvaret per automatik
ökar Sveriges säkerhet. För det andra vore det förfärligt om regeringens
säkerhetspolitik byggde på en så ytlig analys att den omedelbart
kullkastades av en händelseutveckling som, handen på hjärtat, inte borde ha
varit alldeles omöjlig att förutse.
Konflikterna i Sydossetien och Abchazien har pågått ända sedan Sovjetunionen
upplöstes och Georgien förklarade sig självständigt. Och ryskt övervåld i
Kaukasus är väl knappast någon nyhet. Människor i Tjetjenien har under
åratal av brutala övergrepp fått känna på vad rysk maktpolitik kan innebära.
Sommarens händelseutveckling innebär inte någon radikal och totalt oväntad
omsvängning av den ryska politiken.
Om ambitionen i säkerhetspolitiken är att kunna slå tillbaka ett eventuellt
ryskt anfall är det svenska försvaret givetvis helt underdimensionerat. Men
då räcker knappast några extra miljarder heller. Då krävs militär
upprustning av en omfattning som är helt orealistisk för ett litet land som
Sverige. Återstår i så fall Nato – om man nu tror att militär avskräckning
är kungsvägen till trygghet.
Med ett Natomedlemskap följer fördelen att skyddas i händelse av militärt
angrepp mot Sverige, men också nackdelen att omedelbart bli inblandad om ett
annat Natoland hamnar i militär konflikt.
”Om Georgien varit medlem i Nato i dag hade det inte som nu handlat om ett
isolerat ryskt angrepp på en enda stat, utan på samtliga alliansländer –
inklusive USA”, skrev statsvetaren Ann-Sofie Dahl i en debattartikel. Och
hoppades att: ”Georgienkriget kan få Reinfeldtregeringen att inse att det är
hög tid att flytta upp frågan om ett svenskt Nato-medlemskap på den
politiska dagordningen.”
Om både Georgien och Sverige varit Natomedlemmar hade Sverige varit beroende
av det politiska omdömet hos den georgiska statsledningen. Och – utan att
för den skull förringa Rysslands skuld – den georgiska regimens agerande
under sommarens kris har varit allt annat än förtroendeingivande.
Om Georgien varit Natomedlem skulle sannolikt varken Ryssland eller Georgien
ha agerat på det ansvarslösa sätt som man gjorde. Å andra sidan: om de ändå
gjort det så skulle krisen snabbt ha eskalerat till något verkligt otäckt.
Alliansmyntet har två sidor, och vi gör klokt i att titta noga på båda.
Varken Sveriges säkerhet eller fredsutsikterna i Kaukasus gynnas av den
polarisering och uppskruvade avskräckningsretorik à la kalla kriget som nu
råder. Det är dags att skyffla igen skyttegravarna och söka en konstruktiv
lösning på konflikten istället.
magnus@jiborn.se