SAN FRANCISCO
Kostnaderna för krigen i Irak och Afghanistan har uppgått till 4 000 miljarder
dollar, enligt en forskargrupp vid Brown University. Det motsvarar summan av
de senaste sex årens amerikanska budgetunderskott. Enligt samma källa har
225 000 människor dött till följd av krigen – civila och soldater.
USA har betalat ett pris i form av minskat anseende i världen. Kriget mot
terrorismen har därtill inskränkt medborgarnas frihet och integritet i hela
västvärlden. Washington Post avslöjade förra året att över 3 000 företag och
myndigheter i USA sysslar med säkerhet och övervakning på uppdrag av den
amerikanska staten. Kostnaden är okänd.
Framgångarna har varit blygsamma, men inte obefintliga. Säkerheten har
sannolikt höjts, sårbarheten minskats. Usama bin Ladin är död och al-Qaida
har hållits i schack – men terrorismen som fenomen kan knappast utrotas.
Försöken att bygga demokrati i Irak och Afghanistan förtjänar inget beröm,
men det är för tidigt att helt ge upp hoppet om bestående framsteg.
President Barack Obama tycks ha misslyckats med att ta poäng genom sina
insatser på området. Usama bin Ladins död var en fjäder i hatten som snart
blåste bort i den ekonomiska krisens orkanvindar. Presidentens stöd steg
först, men sjönk lika snabbt tillbaka, enligt opinionsmätningarna.
Utrikespolitiken är kanske det område där Obama bäst har infriat sina löften –
att avveckla trupperna i Irak och Afghanistan, att återupprätta USA:s goda
namn genom att agera i samförstånd med andra, samt att bekämpa terrorism med
andra medel än krig.
Demokratiska väljare tycks dock måttligt imponerade. Kanske beror det på att
fokus för den amerikanska debatten för länge sedan skiftat från
utrikespolitiken till jobben och ekonomin. Kanske beror det på att Obamas
linje delvis handlar om att verka utan att synas. Det som inte syns får
sällan positiv uppmärksamhet i medierna.
Libyen har blivit sinnebilden för Obamas utrikespolitik; USA deltar och ger
sitt stöd, men utan att ta på sig ledartröjan. I en omtalad artikel av Ryan
Lizza i The New Yorker (2.5) kallades strategin ”leading from behind” –
ungefär ”att leda från kulisserna”. Den formuleringen har upprepats med
triumfatorisk hånfullhet av snart sagt varje republikansk presidentkandidat.
USA, är underförstått, står inte i någons skugga.
Det finns en hel del klokt i Obamas nya linje – som dels gör upp med arvet
efter föregångaren Bush och dels tar hänsyn till att USA:s möjligheter att
gripa in i världshändelserna är hårt begränsade i nuläget.
Men vinner strategin ”att leda från kulisserna” några presidentval?
Nej, knappast. Däremot riskerar den, trots sina förtjänster, att förstärka
bilden av Obama som en trevande och initiativsvag president.