Centerledaren Maud Olofssons farhåga att politikerveckan kan bli ohanterlig
har redan slagit in. På 1990-talet bråkade två organisationer om att de
arrangerat seminarier vid samma tidpunkt, idag kan ett 40-tal aktiviteter
dra igång samtidigt.
Anklagelserna haglar mot oss närvarande, det påstås att alkoholen flödar,
utsända badar på arbetstid, journalister fraterniserar med makthavare, gamla
pressreleaser från i vintras stuvas om och presenteras som nya, utredningar
och rapporter skrivs enbart för Almedalsfolket. Den värsta kritiken går ut
på att jippona i Almedalen inte berör dem som i slutänden bekostar kalasen,
de vanliga skattebetalarna på fastlandet som ju betalar sina semestrar
själva.
Men uppenbarligen har företeelsen Almedalen en inneboende självgående dynamik,
vilket visas av att den nu är på väg ut på export. Danska Folkemødet nyligen
på Bornholm påminde om Almedalens trivsamhet för några decennier sedan, två
liknande jippon arrangeras i Norge i augusti, delegationer från Finland,
Baltikum och Sydkorea har studerat på plats.
I Almedalen får vi uppleva partiledare som slinter. Minnesvärt är hur
Centerledaren Olof Johansson stegade ut i Östersjön iklädd kostym för en
uppseendeväckande bild, en överförfriskad Vänsterledare Lars Werner dök i
för att svalka huvudet, en argsint Moderatledare Gösta Bohman anlände
svärande över att hans partisekreterare tvingat honom till den förhatliga
”Palmedalen”, Maud Olofssons tal om att Hitler gjort en del ”tokiga saker”,
Gudrun Schymans lättsinniga uppeldande av tusen hundralappar mitt på torget.
Visst är det mycket av Cirkus Almedalen och åsikternas Kiviks marknad. Men det
är samtidigt ett eldorado för kunskapsinhämtningen. Fakta om samhällsliv i
Sverige och världen pumpas ut. Men det större värdet är att alla närvarande
kan vara med och diskutera, träffa makthavare på olika nivåer på ett
opretentiöst sätt. Många möten uppstår mellan kombattanter, möten som annars
inte hade skett.
Och det handlar inte enbart om de kanske tiotusen personer som påstås tillhöra
något slags maktelit. Jag ser dagligen sommarturister i samspråk med
politiker på gator och torg eller i trista föreläsningssalar.
Att sedan folk festar under de sköna sommarkvällarna må vara hänt. Det sups
åtminstone mindre än på vinterhalvårets journalistfester i Stockholms
innerstad.
Men den som blir osäker på sin egen integritet för att han drar i sig en öl i
samma bar som politiker och andra makthavare ska naturligtvis inte åka till
Almedalen. Sådana ska över huvud taget inte arbeta som journalister eller
byråkrater. Opartiskhet och oväld prövas bäst när man är utsatt för
påtryckningar.