Intressant nog handlade mycket om att motbevisa Svenskt Näringsliv genom att
påpeka att konst minsann kan vara lönsamt (i pengar och karriär) och därmed
sällade sig också kritikerna till Nyttomaffian.
En av få som inte gick i den fällan var Svenska Akademiens ständige
sekreterare Peter Englund som i SVT:s Rapport beskrev rapporten som
”planekonomiskt dille” samt framhöll individens rätt att välja fel, rentav
att misslyckas.
Det är en närmast sensationell hållning i tider som präglas av
kollektivisering, av allas plikt att bidra till statskassan och samhället.
Jag har tidigare skrivit om omvärldens ambivalenta förhållande till
universitetens och högskolornas autonomi. Rapporten från Svenskt Näringsliv
blir ännu ett skäl att påminna om att regeringen faktiskt genomfört en
reform som är tänkt att göra universitet och högskolor friare, öka
självbestämmandet. Och ett fritt universitet kan, om det vill, erbjuda
utbildning i exempelvis konsten att valla katter utan att politiker och
lobbyorganisationer lägger sig i.
På Svenskt Näringsliv borde autonomireformen vara välkänd. Högste ansvarig för
organisationens forskning, och därmed för rapporten, är Tobias Krantz, fram
till förra året högskole- och forskningsminister (M).
Men paradoxalt nog verkar utökad frihet och ”avreglering” aktivera motsvarande
styrning och klåfingrighet, inte bara när det gäller universitet och
högskolor. Friskolor och privatiserad vård måste hållas efter med mängder av
kontroller, mätningar och kvalitetssäkring.
Man litar helt enkelt inte på förmågan att hantera den nya (val)friheten. Ja,
det är lätt att se att det är osäkerhet snarare än valfrihet som präglar
beslutsfattarnas agenda, och i osäkra tider frodas som bekant trolldom och
vidskepelse.
Den mytiska Återhämtningen ska just nu, om jag förstått det rätt,
frambesvärjas genom sådant som mer shopping, kinesiska för högstadiet och
starta-eget-bidrag till 70-åringar.
När det gäller forskning står hoppet till det som kan ge nya läkemedel och
medicinsk teknik. Men ingen besvärar sig med att förklara hur sådana
framsteg ska finansieras, när skatteintäktsbrist-spöket går genom både
Europa och USA.
Nej, i neovidskepliga tider räcker det med att spela framtidskortet och
frammana bot-mot-de-stora-folksjukdomarna. Andra oantastligt nyttiga
framtidsvisioner gäller den nya tidens katedraler, som ESS i Lund och Cern i
Schweiz. I den sistnämnda pågår, bland annat, jakten på Higgs partikel. Som
man inte ens vet om den finns. Personligen tycker jag att den sortens
forskning är underbart djärv, sökande och väl förtjänt av skattefinansiering.
Men det är förbryllande att Svenskt Näringsliv, besatt av kortsiktig nytta och
effektivitet räknat i kronor och ören, inte kommer med rapporter som dömer
ut också partikelfysik och strängteori som något som riskerar att strula
till framtiden för individen och statsbudgeten.
marielouise.samuelsson@comhem.se