Två soldater kidnappades av Hizbollah i södra Libanon. Israel svarade med
fullskaligt krig som överraskade Hizbollahs ledare och som väckte
indignation runt om i världen.
En man i Rödeby ville skydda sitt hem och sin familj mot ligister. Han sköt en
av dem till döds och de finns som menar att han då gick för långt.
Hamas avfyrar raketer från Gaza in i Israel. Landet svarar med militära medel
som har krävt flera hundra dödsoffer, varav många civila. Också här säger de
som står utanför och tittar på att den judiska staten använder
oproportionerligt mycket våld. Den anklagas för att inte skilja militära mål
från civila inrättningar.
Dessa tre fall skiljer sig i mycket men har det gemensamt att den attackerade
har blivit strängt kritiserad av en omvärld som anser sig bättre veta exakt
hur mycket våld som det är tillåtet att använda i ett givet fall. Pappan i
Rödeby och Israels regering har båda, sägs det, använt mera våld än nöden
kräver.
Visst kan det vara intressant och intellektuellt spännande att i lugn och ro
diskutera precis det mått av våld som kan anses rimligt i olika situationer.
Det är väl fullt möjligt att pappan i Rödeby inte var hotad till livet men
visste han det i det ögonblick han sköt?
Många av oss kan hamna i en liknande situation. Det bästa är vanligen att
hellre fly än illa fäkta. Men det kan ju vara så att du eller jag måste
fäkta. Då vet jag att jag har en chans att oskadliggöra min vedersakare som
antagligen är van att slåss medan jag inte är det.
Om flyktmöjligheterna är uttömda har jag inte tid att noggrant och försiktigt
kalibrera min respons utan måste, som pappan i Rödeby, trappa upp mitt svar
så att blir ett definitivt slut på trakasserierna. Majoriteten av svenskar
verkade snabbt och intuitivt ha insett detta medan jurister länge spelade
sina glaspärlespel om vad som kunde vara en tillåten respons. Israel
befinner sig i en situation som lite påminner mig om den i Rödeby.
Israels mål måste vara att slå ut motståndet en gång för alla. Att bara lite
halvhjärtat skada Hamas är i själva verket att stärka det. Hamas omgrupperar
för att slåss en annan dag.
Det är därför föga förvånande att Israels politiker, och då inte bara de mest
aggressiva hökarna, i det längsta ställer sig skeptiska till en vapenvila.
Israel måste vinna striden medan det för Hamas räcker att inte förlora.
Det hörs röster som säger att Israel använder oproportionerligt mycket våld
och att alltför många civila mål har bombats. Men hur skulle Israel kunna
undvika det när Hamas gömmer sina raketer i närheten av skolor och sjukhus?
Det är faktiskt politikernas främsta jobb att skydda den egna
civilbefolkningen, den egna familjen, med alla till buds stående medel.
Självfallet måste politiker i omvärlden anlägga bekymrade miner och mana
parterna till återhållsamhet. Sådant hör till det politiska spelet. Det är
lätt att spela det av politiker som inte behöver frukta dagliga
raketattacker. Men om europeiska städer utsattes för attacker så vore det
politikernas plikt att handla ungefär som Israel gör idag. Allt annat vore
tjänstefel.
Det är enkelt för oss som sällan eller aldrig utsätts för våld av vare sig
ligister eller terrorister att säga kloka saker om att varje respons måste
vara proportionerlig till attacken. Men den dag detta övergår från teoretisk
diskussion bland jurister och historiker till akut verklighet som kräver
omedelbar handling blir det genast svårare. Dråpslag kan då vara en klokare
och mera framgångsrik strategi än tjuvnyp.
rudbeckwords@telia.com