Trogna läsare vet att jag redan för några veckor sedan uppmanade regeringen
att ge mer pengar till Försäkringskassan. Den uppmaningen vidhåller jag.
Men grundproblemet för alla som sitter och svettas vid brevinkastet dagarna
innan utbetalningen skall dimpa ner från Försäkringskassan stavas buffert.
Eller snarare avsaknad av buffert. Enligt en ny undersökning från Swedbank
har var tredje svensk ingen buffert. De har inte 10 000 kronor sparade för
oförutsedda utgifter. Det är alltså väldigt många vuxna som lever ur hand i
mun.
Med en ordentlig buffert skulle alla som får sin utkomst från
Försäkringskassan kunna räcka fingret åt kassan, ta av sin buffert och sedan
begära skadestånd för förseningen.
Privatekonom Ylva Yngvesson på Swedbank råder alla att ha minst en, men helst
två månadslöner i buffert. Andra gick ett steg längre i sin iver att plädera
för en stor hushållsbuffert. Den framlidna finansministern Anne Wibble (FP)
ansåg att vi alla borde ha en årsinkomst i buffert. Det blev ett ramaskri
eftersom så många har stora svårigheter att spara över huvud taget. Men som
målsättning är det storslaget, tycker jag. Tänk om alla hade börjat spara
efter den devisen när Anne Wibble föreslog det. Då hade nog många kunnat
luta sig tillbaka nu och invänta att stormen på Försäkringskassan lugnade
sig. Visst, vissa av de som drabbats av Försäkringskassans förseningar har
säkert haft en buffert som nu tagit slut. Men långt ifrån alla har det.
Istället lever alltför många från dag till dag. Det finns inte en krona över
när det närmar sig den 25:e. Och skulle det mot förmodan finnas några
hundralappar över på kontot så konsumerar vi för dem. Och vi gör det genom
att köpa lite finare mat en gång i månaden.
Men allvarligt talat finns det få som inte har råd att spara åtminstone hundra
kronor varje månad. Byt ut chipsen och läsken en kväll mot några smörgåsar
med kaviar så har man snart sparat en hundralapp.
Tänk dessutom vilken frihet det skulle vara för den enskilde om alla löntagare
hade en buffert. Idag beklagar sig LO över att den låga a-kasseersättningen
driver folk från hus och hem. Men tänk om alla löntagare hade en så stor
buffert att man hade råd att leva utan a-kassa några månader. Att man skulle
ha råd att säga upp sig utan att oroa sig för inkomsten. Då skulle vi ha ett
stort paradigmskifte på arbetsmarknaden. Idag är det enskilda löntagare som
är utsatta för arbetsgivarens godtycke och riskerar att bli uppsagda vid
dåliga tider. Men hade alla haft en buffert skulle plötsligt arbetsgivarna
sitta med oron att en anställd lämnar företaget för att han eller hon får
för liten löneförhöjning eller har för dåliga förhållanden på sin
arbetsplats.
En rejäl buffert stärker den enskildes ekonomi. En rejäl buffert gör
löntagarna till arbetsmarknadens viktigaste aktör. Något som facket aldrig
ens varit i närheten av att lyckas med.
På det senaste lönebeskedet kom tredje steget i regeringens jobbskatteavdrag.
Ta de pengarna och sätt in dem på ett sparkonto. Låtsas att det är en
socialdemokratiskt styrd regering och att pengarna således inte finns. Se de
pengarna mer som en buffert än pengar för att betala räkningarna. För vissa
är det 200 kronor i månaden extra, för andra mer. Men vad som är lika för
alla är att när pengarna bildat en liten hög på banken ger de samma frihet.
Frihet och känslan av att vara oberoende. Efter några års sparande slipper
man bry sig om försäkringskassors strul och arbetsgivares godtycke. Det är
frihet!
anna@anthibamedia.se