P1:s Kaliber har rapporterat att det ingår i undervisningen i nära hälften av
landets 290 kommuner. Avsikterna är sannolikt entydigt goda, att införa
”livskunskap” på schemat anses förebygga mobbning och droger, skapa trygghet
och främja värdegrundsarbetet.
Metoderna för detta icke-obligatoriska ämne är många, i Socialstyrelsens
inventering förekommer 228 olika modeller, som massage, positivt tänkande
och diverse gruppövningar. Kaliber har uppmärksammat den så kallade
SET-metoden, social emotional training.
I den lärarhandledning som Kaliber citerar heter det bland annat att ”den som
är emotionellt intelligent är trevlig att vara med. Brist på emotionell
intelligens kan göra att man inte kan planera sitt liv så att det blir så
meningsfullt som möjligt”. I SET-metoden används simulerade
mobbningssituationer och gruppterapiliknande sittningar där barn i alla
skolåldrar får sitta i ring och berätta om känslor och erfarenheter; om sin
familj, om de har ”varit med om något hemskt”, som sexuella övergrepp. Den
som inte vill berätta får säga ”pass”, vilket naturligtvis drar till sig
uppmärksamhet.
Man behöver inte ha särskilt mycket fantasi för att se risken för högt spel
med ungas ömtåliga känslor.
Eller för att inse vilken guldgruva livskunskapen är för diverse coacher,
skolor betalar ett dagsarvode på 20 000 kronor när SET-modellen skall
introduceras.
I sammanhanget figurerar uttrycket ”evidensbaserat”, vilket används lika
flummigt och flitigt som begreppet ”värdegrund”. Det gäller inte bara
livskunskapsundervisning, mycket modernt bondfångeri förses med
evidensbaserings-besvärjelsen eller det till intet förpliktigande påståendet
”det finns forskning som visar”.
I fallet med SET-modellen finns ingen som helst evidensbasering, den
”forskning” som erbjuds är en studie som dels gjorts av SET-modellens
uppfinnare, dels underkänts av Socialstyrelsen, Skolverket och SBU, Statens
beredning för medicinsk utvärdering.
Men Folkhälsoinstitutet och Sven Bremberg, ansvarig för hälsofrågor, tror på
SET. Det är inte så konstigt, Bremberg är nämligen medförfattare till den
underkända SET-studien.
I Kaliber intervjuades socialantropologen Åsa Bartholdson som studerat hur
undervisning i livskunskap går till och hon anser att övningarna ofta
kränker elevens integritet.
Bartholdson menar att vuxna skulle protestera om sådant hände på deras
arbetsplatser. Tyvärr är jag inte alls säker på det. Det förekommer, vad jag
vet, inte ”livskunskap” på jobbet, men ofta nog så kallade må-bra-rundor och
krav på att vara personlig, inför kolleger. Allt för att ”alla skall dra åt
samma håll”, något som egentligen är en horribel ambition, på tvärs mot den
annars hyllade ”mångfalden”.
Och inte minst är det ju vuxna beslutsfattare som i alla bemärkelser köper
livskunskapskoncepten och därmed utsätter barn för ett psykologiskt
kvacksalveri som kan göra det svårt att lära samma barn att ”sätta gränser”
för sina aktiviteter på nätet. Om inte annat borde Jan Björklund, den
flumkänslige utbildningsministern, anse att skolan skall användas till annat
än en nivellerande och närgången trevlighetsfostran.
marielouise.samuelsson@comhem.se