Dominique Strauss-Kahn, vanligen kallad DSK, var då chef för Internationella
valutafonden och allmänt tippad att bli Frankrikes nästa president. Denne
framgångsrike, inflytelserike, och förmögne man – hans fru Anne Sinclair har
hur många miljoner som helst – behandlades som en simpel brottsling. Inte
undra på att man i Frankrike indignerades.
Före detta kulturministern Jack Lang och den ständigt tjattrande charlatanen
Bernard-Henri Lévy var upprörda, lika upprörda som de var när den
amerikanska rättvisan inte gav upp jakten på den för våldtäkt efterlyste
framgångsrike regissören Roman Polanski.
I USA står ingen över rättvisan; det amerikanska rättsmaskineriet i hela sin
brutala, våldsamma kraft kan drabba vem som helst. Ingen kan, som i Europa,
fuska, fiffla, stjäla och våldta i trygg förvissning om att han står utom
räckhåll för lagens långa arm.
Nu verkar det inte särskilt sannolikt att DSK kommer att hamna i fängelse.
Han, som just flyttat in i ett hus som kostar 50 000 dollar i månaden, kan
med hjälp av sin frus betydande ekonomiska resurser antagligen få sitt offer
att mildra sin historia. Och vem är jag att klandra offret? För ett par
miljoner dollar – det är sådana summor vi talar om – kan hon trygga både sin
och sin familjs framtid.
Men det verkar blåsa en förändringens vind över Europa. Italiens
premiärminister Silvio Berlusconi ansätts av energiska åklagare även om han
genom diverse finter hittills har lyckats undvika en reell konfrontation i
domstol.
När massvis med engelska parlamentsledamöter avslöjades som fifflare fick det
i något fall juridiska, i många fall åtminstone professionella konsekvenser
eftersom flera av de fifflande förlorade sina platser i underhuset. Och när
en maktens apologet förmanade pressen att nu får ni sluta, genom era
avslöjanden kan ni driva dessa stackars politiker till självmord, så möttes
detta hot av ett stort, kollektivt Yes!
Också Sverige börjar att så sakteliga nås av en mera egalitär människosyn även
om det nog kommer att dröja länge innan vi får se en svensk höjdare i
handbojor i en så kallad perp walk framför ett stort journalistuppbåd.
Men personer som ansåg sig stå över varje granskning gör det inte längre.
Denna förändring framträder tydligast i attityden till kungen och kretsen
kring honom. Tidigare omgavs hovet ofta av en respektfull tystnad, endast då
och då avbruten av beundrande utrop om monarken till exempel rätt kunde ange
i vilken stad han råkade befinna sig. Hovnarrar finns fortfarande kvar men
deras bjällror klingar allt tommare; deras försvar för monarkin har blivit
omedvetet komiska.
Det som tidigare viskats i små grupper är nu offentligt. Att DSK var en
kvinnojägare var bekant i en liten krets som nu vågar tala öppet. Det som
står att läsa i boken Den motvillige monarken hade tidigare cirkulerat som
rykten. Nu kan ryktena granskas och deras hållbarhet undersökas.
Kanske är vi, haltande och långsamt, på väg mot ett amerikanskt synsätt där
samma lag gäller för alla.
rudbeckwords@telia.com