FRA-lagen är snart en verklighet; protesterna tystnar och vi fogar oss i att
Storebror snokar överallt.
Den stora starka staten anser sig ha rätt att veta allt om oss. Den vill inte
kännas vid tanken – eller har ens förstått den – att statens uppgift inte är
att kartlägga människors privatliv utan att skydda privatlivet från insyn.
Att se till att den privata sfären förblir privat.
Men det är inte bara staten som snokar och klampar in där den inte har – eller
borde ha – att göra. På denna skändliga marknad börjar aktörerna att
trängas. Detta är till en betydande del statens fel, eftersom den sätter de
yttersta gränserna för vad som anses acceptabelt och vad som inte är det.
Är det OK för statliga myndigheter att kolla min telefon och e-post, ja, då är
det väl snart OK för mig att kolla min grannes umgänge och levnadsstil. Om
han gör långa resor eller plötsligt kör omkring i en svindyr bil är det då
inte min plikt att rapportera detta till ansvariga myndigheter så att de kan
sätta stopp för ofoget?
Det civila samhället, det som bygger på grannsamverkan och på ett slags
underförstådd tillit också mellan dem som inte känner varandra särskilt väl,
är på väg att brytas sönder. Det är den allseende och snart allsmäktiga
staten som går i bräschen för denna olycksaliga förändring. En liberal
regering borde motarbeta den.
Att denna utveckling fortgår i oförminskad takt och skala bekräftades förra
veckan i ett par upprörande artiklar i Sydsvenskan där det framgick att det
kommunala bostadsbolaget MKB under lång tid har spionerat på en sjuk 69-årig
kvinna. MKB har velat leda i bevis att kvinnan inte vistas tillräckligt
mycket i sin förhyrda lägenhet för att ha rätt att få behålla kontraktet.
Att de inte skäms! Kvinnan har gjort rätt för sig; hyran har betalats i tid.
Borde hon då inte själv få avgöra om hon vill behålla lägenheten? MKB har
tillgripit tarvliga knep som att tejpa dörren för att se om någon kommer
eller går. Så där har man hållit på i arton månader. Det var säkert dyrt att
bekosta detta spioneri. Dessutom har man tvingat sina anställda till vad som
måste betraktas som förödmjukande och förnedrande arbetsuppgifter. Ett fall
för Arbetsdomstolen kanske?
Man har ringt elbolaget Eon för att kolla hur mycket ström kvinnan förbrukar.
Eons ansvariga skulle ha platsat som oförvitliga medborgare i Östtyskland:
de har tjänstvilligt skvallrat för MKB. Mot gällande regler sägs det. Jag
skulle säga mot vett, sans och moralisk anständighet. Men det verkar hålla
på att bli en minoritetsuppfattning.
När den servila tjänstemannen på Eon skvallrade är det möjligt att han trodde
att han därmed gjorde en förtjänstfull samhällsinsats. Han har ju hjälpt den
starka sidan mot den svaga. Han har tjänat det så kallade samhällsintresset
och det övertrumfar alltid individuella rättigheter och vanlig
medmänsklighet.
Eon erkänner att man kanske formellt har handlat fel, men vad hjälper det. Jag
önskar att vi här hade mer av den amerikanska stämningskulturen som ofta går
till överdrift åt ett håll medan vi som inbillar oss att vi bor i landet
lagom har gått för långt åt det andra, det vill säga att stillatigande finna
oss i överhetens fasoner.
I ett bra samhälle skulle den stackars kvinnan kunna kräva skadestånd av Eon
och MKB för vållad skada och obehag. Kanske kan hon det här också, men om
hon mot förmodan skulle vinna blir skadeståndet förolämpande lågt. Hon borde
få tillräckligt för att kunna köpa en egen lägenhet och be MKB och bolagets
horder av spioner att försvinna ur hennes åsyn.
rudbeckwords@telia.com