När en av världens ledande finansmän, Ivar Kreuger, hittades skjuten i Paris
1932 tillsattes fem granskningsmän för att hjälpa till med avvecklingen av
ett imperium, då betydligt större än Wallenbergarnas, med företag som
Tändsticksbolaget/Swedish Match, Ericsson, SCA, Boliden, Hufvudstaden,
Gränges med Kirunagruvan, Svensk Filmindustri och många flera.
Granskningsmännen påstås ha utnämnt sig själva. I den turbulens som uppstod
med vildsinta rykten om mord, fallissemang och rättsliga processer samtidigt
med svårartat börsfall kände sig den liberala minoritetsregeringen tvingad
att i efterhand godkänna kommissionen som kunglig. Det gällde att lugna alla
som placerat sparpengar i Kreugerpapper, dessutom värna Sveriges rykte.
Av de fem i kommissionen satte sig två bankdirektörer från de efter Kreuger
två mäktigaste finansintressena, Jacob Wallenberg (farfars bror till dagens
Jacob W) och Ernfrid Browaldh från Handelsbanken.
Kreugerlägret anklagade dem för att sprida ut negativa rykten. Det har
skrivits över etthundra böcker om Kreugerkraschen, för och emot. Den som
försöker vara opartisk kommer dock inte ifrån det uppenbara – kommissionen
ansträngde sig inte alls för att Kreugergruppen skulle kunna överleva. Det
är annars en plikt att försöka göra det bästa möjliga, inte att berika sig
själv.
Tändsticksbolaget tog Jacob Wallenberg över, bland annat via privata
aktieköp. Hans sfär fick då också ensam kontrollen över SKF och Stora.
Skogskoncernen SCA hamnade hos Handelsbankssfären där den än idag finns hos
närstående investmentbolaget Industrivärden. Makten över Ericsson delas
fortfarande av Wallenbergs Investor och Handelsbankens Industrivärden. Andra
bolag hittade också vägen till de båda sfärerna.
Plundring, enligt Kreugersidan. Wallenbergs köpte aktier som sjunkit
kraftigt bland annat till följd av ryktesspridningen, Handelsbanken tog hand
om pantsatta aktier, den påstods själv ha satt priset.
Slakten av Kreugergruppen blev möjlig genom den tidens bristande insyn. Man
behöver inte vara konspirationsteoretiker för att bli förvissad om att
kapitalister då som nu inte försitter tillfällen att tjäna ännu mer när de
av en aningslös regering placeras vid köttgrytorna.
Med dagens hårdare regelverk och krav på insyn borde man kunna ställa kravet
att regeringen gör allt den kan för att gardera sig mot misstankar om
mannamån när den nu är i färd med att sälja ut statens företag. Men
förvånande nog har den borgerliga alliansregeringen inte lärt av historien.
En rådgivande grupp till finansmarknadsminister Mats Odell (kd) består av
folk från – ja, just Wallenberg och Handelsbanken/Industrivärden.
Från Wallenberglägret kommer Adine Grate Axén, tidigare direktör i Investor,
styrelseledamot i mobilföretaget 3 med Investor som ende svensk delägare.
Ännu mer häpnadsväckande är att Handelsbankens styrelseordförande Lars O
Grönstedt erbjudits och tagit plats.
Ledamöterna får inte delta i arbetet när jäv kan anses föreligga. ”Anses” är
ordet. Här finns uppenbara problem vid försäljningen av Vin & Sprit. Då
tvingas rimligen förra Teliachefen Marianne Nivert, som nu sitter i
Systembolagets styrelse, Vin & Sprits största kund, stanna utanför
dörren.
Budgivningen kan sluta med en utländsk spritjätte i finalen mot W
allenbergarnas Investor och närstående riskkapitalbolaget EQT, som till stor
del består av nuvarande och tidigare Wallenbergdirektörer, både rådgivare
och med egna pengar i fonderna, stängda för småsparare. En ledande person i
EQT är Investors tidigare VD Claes Dahlbäck, som under många år samtidigt
var ordförande i statliga Vin & Sprit – ett illustrativt utslag av svensk
sammanblandningsekonomi.
Handelsbankens Grönstedt (vars förfader gett namn åt Vin & Sprits
konjak) är formellt inte jävig. Men Mats Odell, eller åtminstone
statsminister Fredrik Reinfeldt (m), borde inse det orimliga i att
huvudpersonen i den ena av näringslivets två främsta maktsfärer skulle kunna
vara med och bedöma om den ännu mäktigare sfären skall få köpa statens
guldkalv Absolut Vodka.
Alternativt: om istället tre av sju granskningsmän tvingas avstå på grund av
jäv visar det hur omdömeslöst det är att lita till folk från storfinansen
som närmaste rådgivare.