I väntan på en öppning

Trots EU:s starkaste offentliga finanser – med en budget i balans och en bruttoskuld som nästa år beräknas vara nere på 36,2 procent av bnp – är regeringen ytterst återhållsam med stimulerande utgifter. Det så kallade reformutrymmet för 2012 har krympt från 30 till 15 miljarder kronor. I propositionen medges att finanspolitiken ”blir något åtstramande”.

Anledningen är att skuldkrisen i Europa och USA slår mot en exportberoende ekonomi som den svenska och att regeringen vill ha rejäla marginaler. En avmattning har redan inletts. Nästa år bedöms tillväxten stanna vid blygsamma 1,3 procent medan arbetslösheten ökar något, från 7,5 till 7,8 procent.

Att bromsa i det läget ter sig mindre välbetänkt; nedgången kan förstärkas. Det är också den vanligaste kritiken mot budgeten, inte bara från oppositionen, utan även från ledande ekonomer. Konjunkturinstitutet, KI, håller dessutom fast vid ett reform­utrymme på 30 miljarder kronor.

Men regeringens dystra bedömning är kortsiktig: 2013 och 2014 beräknas tillväxten ta fart igen med 3,5 respektive 3,9 procent och arbetslösheten sjunker.

Med tanke på skuldkrisens djup framstår detta som överoptimistiskt. Det dröjer åtskilliga år innan ett politiskt handlingsförlamat USA, världens största ekonomi, börjar få ordning på sina finanser. Inom eurozonen har de politiska ledarna mest ägnat sig åt brandkårsutryckningar och att krisen sprider sig bekräftades häromdagen, då Italien, valutaområdets tredje största ekonomi, fick sänkt kreditbetyg.

Om marknaden definitivt tappar tron på europrojektet står Europa inför en lång ekonomisk vinter.

Samma dag som Anders Borg lade fram sin budget publicerade Internationella valutafonden, IMF, en prognos som kan läsas som ett memento för honom. Den finansiella oron hotar återhämtningen efter den akuta finanskrisen 2008–2009. Därför uppmanar IMF även tungt skuldsatta länder att inte strama åt den kortsiktiga finanspolitiken – utan att fördenskull överge sina långsiktiga ansträngningar att uppnå balans.

En förklaring till alliansregeringens förhållningssätt kan vara att den i förra årets val förlorade sin riksdagsmajoritet och att den avser att hanka sig fram i votering efter votering fram till valet 2014. Då kan det vara taktiskt fördelaktigt att betona vikten av ansvarstagande inför ett stormigt 2012. Och då blir det också lättare att framställa oppositionen som ekonomiskt oansvarig samtidigt som framtiden målas i ljusare färger – om bara regeringen får igenom sin ansvarsfulla politik, vill säga.

I den mån statsminister Fredrik Reinfeldt (M) funderar på att formera ett bredare underlag i riksdagen prioriterar han Miljöpartiet. Nyligen ingicks en flyktingpolitisk kompromiss mellan regeringen och de gröna och tidigare har man gjort upp om arbetskraftsinvandringen och skolan.

Miljöpartiet är inte lika förankrat i blockpolitiken som Socialdemokraterna. När det gäller valfrihet och småföretag har de borgerliga mer gemensamt med icke-socialistiska MP än med S. Därutöver har det skett en omsvängning i miljöpartisternas syn på den borgerliga alliansen. En undersökning som genomförts av Novus och opinionsanalytikern Arne Modig visar att sex av tio MP-väljare är positiva till samarbete med regeringen. (DN 18/9)

Miljöpartiet, som förra året gjorde sitt bästa riksdagsval, intar en strategisk position i Sveriges nya politiska landskap med två jämnstora partier, ett till höger och ett till vänster, och ett främlingsfientligt parti, Sverigedemokraterna, som tungan på vågen.

Fler och större överenskommelser mellan MP och regeringen är inte otänkbara, till exempel grönt stöd för huvuddragen i den borgerliga arbetslinjen i utbyte mot mer omfattande satsningar på infrastruktur.

Kruxet är att det finns besvärliga problem i den blå-gröna relationen. Miljöpartiet har distanserat sig från verklighetsfrämmande ståndpunkter och accepterar numera det svenska EU-medlemskapet, men har fortfarande ett komplicerat förhållande till både ekonomisk tillväxt och Europa. Här står Socialdemokraterna närmare regeringen.

När det femte jobbskatteavdraget nu har lagts på is är avståndet mellan regeringen och det största oppositionspartiet mindre än förut. Vissa inslag i Anders Borgs budget leder rent av tankarna till traditionell socialdemokratisk politik, däribland ett arbetsmarknadspaket med förbättrad arbetsförmedling och förstärkt stöd till personer som riskerar att fastna i långtidsarbetslöshet. Och på mer övergripande plan – tillväxt, konkurrenskraft, Europa – har de borgerliga fler beröringspunkter med Socialdemokraterna än med Miljöpartiet.

Efter valet 2014 heter Sveriges statsminister antingen Fredrik Reinfeldt eller Håkan Juholt. Ingen av dem har därför intresse av att ställa till med politisk oreda i den skakiga ekonomiska situation som lär hålla i sig ett bra tag.

En viktig fråga under de närmaste åren blir följaktligen om Juholt, Socialdemokraternas nye partiordförande, är beredd att vara konstruktiv när han väl har etablerat sig i rollen som oppositionsledare och när hans parti väl har konkretiserat sin politik efter förra årets valkatastrof.

Hittills har Håkan Juholt mest larmat och gjort sig till i syfte att profilera sig själv och Socialdemokraterna med de virriga turerna i Libyenfrågan som kulmen.

Likafullt finns det områden där regeringen och Socialdemokraterna skulle kunna hitta varandra och skapa mer stabila förutsättningar:

En översyn av skattesystemet som återställer de grundläggande principerna i den stora skattereform som successivt har hackats sönder under de senaste tjugo åren.

En överenskommelse om integrationspolitiken som angriper ett gigantiskt och explosivt misslyckande som både socialdemokratiska och borgerliga regeringar bär ansvar för. Bland jämförbara länder är Sverige sämst på att integrera invandrare på arbetsmarknaden.

Ett ambitiöst program för utbyggnad av både infrastruktur och utbildning, två områden där offentliga investeringar brukar betala sig på sikt.

Så här långt har det emellertid inte märkts några som helst spår av den sortens ansatser hos Fredrik Reinfeldt, som i egenskap av regeringschef bär huvudansvaret. Kanske har han dragit slutsatsen att Håkan Juholt har bestämt sig för stenhård konfrontation i maskopi med Sverigedemokraterna; enligt Arne Modigs undersökning anser sju av tio socialdemokrater är det är rätt av oppositionen att ta hjälp av SD.

Men lika väl som det vilar något motsägelsefullt över regeringens budget vilar det något gåtfullt över Håkan Juholt.

Är han verkligen den 70-talsnostalgiske vänsterytter som framträder i talarstolarna och på debattsidorna? Eller ägnar han sig åt att som ny partiledare buga inför den stollefalang som låg bakom Mona Sahlins avgång och därmed hans egen upphöjelse?

Juholt plockade poäng på vissa håll när han i en intervju sade sig vara ”satans trött” på allt snack om förnyelse. Men han röstade ja till både EU och euron och den som studerar hans sjuttonåriga verksamhet i riksdagen upptäcker en ganska traditionell ”gråsosse” med pragmatiska instinkter.

Juholt var, om man säger så, inte den vassaste kniven i lådan när Socialdemokraterna skulle välja ny ordförande; det var Pär Nuder, som inte ville. Men Juholt har ändå kvaliteter som också imponerar på hans motståndare. Inför hans tillträde i mars öste folkpartisten Allan Widman lovord över honom:

”Han är strateg, taktiker och tekniker – en komplett politiker.”

Juholt har mest ägnat sig åt försvarspolitik och i Försvarsberedningen bidrog han till att skrota något av det heligaste av det heliga för Socialdemokraterna: neutralitetspolitiken och den – åtminstone officiellt – rigida alliansfriheten. Sverige kommer inte, heter det idag, att förhålla sig passivt om ett angrepp skulle drabba ett annat EU-land eller nordiskt land och förväntar sig att dessa länder agerar på samma sätt ifall Sverige råkar illa ut. Tala om förnyelse.

Och icke att förglömma:

Juholts förebild är Ingvar Carlsson, en socialdemokratisk statsminister som i kritiska lägen aldrig drog sig för samförstånd över blockgränsen.

Förr eller senare blir Håkan Juholt varm i kläderna – och sin egen man. Fredrik Reinfeldt gör nog klokt i att vara beredd på att det då kan uppstå en eller annan öppning. Även om det skulle rubba Anders Borgs cirklar en smula.

MER ATT LÄSA: Budgetpropositionen för 2012 (2011/12:1). Fiscal Monitor. September 2011 (IMF). Konjunkturläget. Augusti 2011 (www.konj.se).